tisdag 25 januari 2011

Klimatförändring

I samma styvnackade och orubbliga takt som medierna fortsätter att åtlyda sina koncentrerade uppdragsgivare genom att - med något glimrande bevis på själslig integritet som undantag – hålla lögnens tentakler under armarna så frodas den insiktsfulla diskussionens klimat annorstädes.

Den upplysande, ifrågasättande och prestigelösa jakten på insikt, samförstånd och trevandet efter en fortsättning på en annan bana. Ekonomi, vetenskap, religion, vardaglig insikt och sådant som aldrig tillåtits passa in blandas i det inifrån men ändå utifrån drivna upptäckandets kärl för att lämna de artificiellt skapade synteserna och upptas i vad som hålls samman intuitivt.

Om jag ville skada denna process skulle jag skicka ut mina löpare att etablera sig bland den beskrivna skaran. Jag skulle ge dem några veckor på sig att vinna respekt och gillande; ty sådant står snabbt att inhämta för den som har modet att ta bladet från munnen. Därefter skulle jag be dem införa prestigen i sin intellektuella biosfär och fostra de små schismerna att bli stora sprickor.

Söndra inifrån en insida som ingen valt men som visade sig finnas där utan att någon lagt sig i vinn om det. Vilket raskt märkts upp för söndring enligt rådande ordning. Dock, i den takt diskussionens klimat förändras så finns snart inget utrymme för det prestigebetingande sprickbildandet. Det brådskar för den med ovan nämnda incitament att effektuera sina avsikter. Plan B är den stora tystnaden. Men då är det redan för sent.

3 kommentarer:

  1. DU tyckte alltså inte heller att tjafsandet om procentsatser var så där väldigt övertygande avseende engagemanget för sakfrågan.

    SvaraRadera
  2. Det är nog mer sannolikt än osannolikt att människor har frusit ihjäl under tiden de bråkat om huruvida de ska gå mot syd eller mot söder.

    Den intellektuella dekapitering som impliceras av att frågeställare vänds ryggen har vi haft nog av. Men den sortens beteende får sin underhållsladdning av de små kontroversernas inflation.

    Ett oändligt personligt ansvar inbegriper såväl intuitiv källkritik som en i det närmaste oändlig respekt. Vilket i sin tur gör att man aldrig kan sluta värdera och omvärdera. Inga källor - särskilt i de nu stapplande första stegen av bredare utbyte - kan stämplas som trovärdiga för att de en gång sagt det man vill höra.

    Detsamma gäller även sådana källor som man betraktat som icke tillförlitliga - icke att förglömma.

    Universellt.

    SvaraRadera