torsdag 7 april 2011

Pyramidtankar

Idag blev dagen för det där ganska ambitiösa försöket att sammanfatta mina tankar fram tills nu i den här bloggen. Det blev som en vandring genom min egen tankeprocess de senaste åren. Håll i dig, för nu åker foliehatten på så drar vi igång. Läs på egen risk. Riskerna varandes att sabotera de egna tankeprocesserna samt att finna undertecknad varandes i läsarens ögon icke helt vid sina sunda vätskor. Lite mer klartext än vanligt. Å andra sidan nästan helt utan exempel. Den som känner behovet har själv alla möjligheter i världen att finna dem. Och att bli fast i dem.


Själva pyramiden. Nerifrån och upp. Saker når soptunnan på varje nivå (vänster).

Alla har sina tankar och mönster, men det tycks som att de flesta ändå passerar ungefär samma slussar. Just nu har vi många som befinner sig trevandes på nivå fem. Det är en lurig nivå, man tappar lätt modet och börjar banka huvudet i väggen. Att kliva upp ytterligare och aktivt med tanken börja ta initiativ till förändring är egentligen ingen stor sak, men det kräver ett åsidosättande av inlärda verkligheter av ganska stora mått.

Nu är detta ju knappast någon komplett bild utan en beskrivning som bara stämmer för just mig. Det faktum att pyramidens topp finns där den finns betyder inte på något sätt att saker tar slut där. Det betyder bara att jag från min begränsade vy inte förmår blicka längre.


På instegsnivån kommer reflektionerna kring vardagen. Kanske har man varit i närheten av en händelse kring vilken det rapporteras och kunnat iaktta skillnaden i medias bild gentemot vad som verkligen hände. Vidare kanske man börjar reagera på de vansinnigheter som sker under samhällets gemensamma paroll. Till exempel sopsorteringsvansinne, klimathysteri, bästföredatumfaschism, hjälmtvång, certifieringsutbildningar, kvalitetshysteri å ena sidan och ett sönderfallande samhälleligt skyddsnät å andra sidan.

Känslan av otillräcklighet kan också vara vad som utlöser reflektioner på denna nivå. Att man faktiskt, hur mycket man än följer alla de rekommendationer och propåer som regnar över sig faktiskt inte hinner med, lyckas eller når sina mål. Man kanske börjar fundera på huruvida det är möjligt att med bländvitt leende ha en harmonisk relation till sina barn, vara framgångsrik i sitt jobb, ha de senaste pryttlarna, åka på semester fyra gånger om året och må strålande utan att stressa.

Man kanske till och med ifrågasätter känslan i att lämna ifrån sig sina barn så stor del av tiden. Man undrar om det verkligen är helt sund att jobba 40 timmar eller mer per vecka. Kanske ställer man sig frågor kring den egentliga nyttan med sitt arbete. Frågar sig om maten man äter verkligen är nyttig för den egna hälsan samt börjar grubbla på vad det egentligen är i pillren man knaprar för att må lite mindre dåligt.

Man börjar förstå att man nog blir ganska lurad i vardagen. Man begriper att det inte är en själv det är fel på utan att man faktiskt har en inre känsla som är mer korrekt än de olika budskap man utsätts för. Man börjar resa sig. Tappar respekten för den egna inlärda otillräckligheten. Och låter nyfikenheten fortsätta utforska tillvaron.


När man nystar vidare i vardagligheterna finner man att man nog är lite lurad av marknadskrafterna. Att den egna upplevda otillräckligheten kanske kommer ur att man tagit åt sig lite väl av de budskap som syftar till att få mig som konsument att köpa olika saker. Och att själva strukturen i arbetslivet är att få mig att jobba så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.

Upphaussade produkter (Apple leder ligan) i kombination neddragningar, omorganisationer och sparprogram föder en bipolär stress. Habegäret å ena sidan och hotet om uppsägning med destination oavlönat utanförskap å andra sidan. Alla vill tjäna pengar. Alla måste tjäna pengar. Att ha ett jobb är var och ens förbannade skyldighet. Hur onaturligt och skadligt det än må kännas en kulen måndagsmorgon lämnades det skrikande barnet på dagis.

Media talar till oss med tydlig stämma. Man börjar reflektera över att de också ytterst vill tjäna pengar. Och vem tjänar pengar på att förvrida nyhetsrapportering, montera ner samhället och driva absurda företeelser till sin spets? Mönster: Nya regelverk för våtrum tas fram av de som tjänar pengar på att utföra arbetet, görs till krav av försäkringsbolag, utfärdas som normer av myndigheter och rapporteras om i media. Så ser det ut överallt. Det tycks vara en enig vägg av budskap.

Kanske börjar man se över de egna utgifterna för att fundera på vad de arbetade timmarna egentligen tjänar till. Man jämför den medialt spridda bilden om att ingen prisökning förekommer med det egna utfallet och inser att det inte stämmer alls. Man inser att en stor del av utgifterna består i räntor och amortering på krediter.

Man frågar runt bland vänner och inser att det ser lika ut överallt och att det inte alls är bara jag själv som varit dum nog att ta på mig en massa skulder. Samtidigt läser man om krisande banker som måste hjälpas av staten – med skattepengar – för att undvika konkurs. Hur kan det gå ihop? Man forskar vidare och finner att bankerna faktiskt skapar pengar för utlåning och själva inte har några kostnader för pengaproduktionen.

Vid det här laget faller respekten för pengar fullkomligt. Pengar är en fantasiprodukt. Men min arbetstid och mina utgifter är likväl verkliga på något sätt. ”Follow the money”-principen visar sig leda in en återvändsgränd av särintressen. Ungefär här tappar den blinda konsumtionen fästet om individen och följs av en bristande respekt för pengar och arbete.



Bakom de ekonomiska drivkrafterna verkar det bo särintressen. Alla talar för sina saker. Miljöexperterna som tjänar sina pengar på att missionera om människans påverkan på klimatet tjänar ju en god slant på sitt arbete. De kan ju knappast tänkas erkänna att koldioxidfaran är en bluff – då skulle de ju inte kunna fortsätta att förtjäna sitt uppehälle.

Samma sak med ekonomer. Om de erkänner att pengar skapas av luft i varje givet ögonblick så kommer de knappast att vara välkomna till bankjobbet nästa dag. Särintressen finns överallt och är kopplade till sin fortlevnad via sig själva och korsvisa beroenden. Bilindustrin är en stor arbetsgivare och viktigt för samhället då de förser många med arbete och därigenom lön. Biltillverkarna och klimatrörelsen gör gemensam sak och politikerna vill gärna synas i deras närhet.

Särintressena verkar spänna över nationsgränser, yrkesfack, politiska läger och industrier. Och bakom särintressena syns alltid det ultimata särintresset – det ekonomiska. Alla vill tjäna pengar på sina särintressen. Pengar som i egentlig mening inte finns. Vid det här laget tappar man sannolikt helt tilltron till det ekonomiska systemet. Man ser snarare ett gigantiskt bedrägeri med syfte att göra ett fåtal rika på flertalets bekostnad.



Man börjar se sammanhang mellan särintressen. De ligger på linje. Vapenindustrins vilja att tjäna pengar korskopplat med svenskt deltagande i internationella konflikter. Oljeindustrins ansträngningar att kontrollera priser via karteller korskopplat med patentväsendets inbyggda försvårande av kommersiellt gångbara alternativa energikällor.

Det verkar som om det finns ett antal agendor som styr de olika särintressena. Som om en liten klick styrande faktiskt sitter och dirigerar de större händelser som blir till verklighet via storföretag, regeringar och finansinstitut. Länder har statsskulder gentemot varandra och internationella banker. Bankerna äger också i stort sett alla företag.

Starka särintressen samlar ägande inom alla områden under kapitalstarka, inflytelserika finansiella paraplyn. Konsolidering. Det kallas skalfördelar, men är det inte så att alltihop syftar till att koncentrera makt, ägande och resurser på ett fåtal händer? Och vilka är dessa fåtal händer – egentligen?

Ett antal agendor utkristalliserar sig. Man inser att många av de saker man är eller varit rädd för är hotbilder konstruerade för att skapa eller bibehålla särintressen. Olika former av IT-hot accentueras av IT-säkerhetsföretagen. Kroppsliga komplex skapas av skönhetsbranchen. Terrorhotet finns där för att motivera en ny, privat säkerhetsbransch. Regeringar skrämmer sina medborgare för att kunna genomföra de förändringar de vill. Rädslan – som man känt den – förlorar sin innebörd. Man har blivit lurad.



Nu börjar det lukta riktigt illa. Man skrapar på ytan och finner att bakom de som äger och styr nästan allt med någon reell makt i världen finns en ytterst liten elit. Ju mer man förkovrar sig desto mer brinnande blir rysningarna längst ryggraden. Via storföretagens och bankernas ägande, via de mäktigaste regeringarnas kandidatursponsring, via klubbar och årliga konferenser för de mäktiga finner man sambanden.

Det svartnar nästan för ögonen av ilska. Man finner vad som egentligen gör att krig över huvud taget finns. Omvärderingen av andra världskriget kommer som en kalldusch och de onämnbara insikter de för med sig framkallar sannolikt en tid av rent fysiskt illamående. Man börjar se sambanden mellan de olika särintressen som i realtid leder fram till de konflikter som beskrivs i media. Man ser agendorna samverkande i konspirationer.

Krig och klimathot framträder som två stora konspirationer, drivna av ekonomiska skäl kan tyckas. Men ju mer man skrapar på ytan så räcker inte pengatörst till som drivkraft längre. Pengar skapas ju mer eller mindre godtyckligen av bankerna. Det måste vara det pengaskapandet ger som är drivfjädern. Att pengar skapas via skuld innebär att den som äger fordran också har viss makt över låntagaren.

Det förefaller som om konspirationerna sammanstrålar i ett tydligt och genom historien uttalat maktbegär från ägarkoncentrationens sida. Man upptäcker agendor som de om klimathotets andra sida. Den som talar för en drastisk minskning av världens befolkning. Om hur de som styr världen på olika sätt bekänner sig till den människohatande kulten.

Samtidigt har man kommit till insikt om att mycket av den tid vi lägger på jobb är helt i onödan (vem behöver räkna pengar när de egentligen inte finns). Man vet också att västvärlden slänger bort hur mycket mat som helst. Och att konsumtionssamhället är vad som förvandlar jorden till en soptipp. De starka instruktionerna bakom befolkningsminskningsivrandet tycks även de ha dolda agendor. Liknande agendor.

Detta är nog den kämpigaste fasen i upptäckandet av verklighetens kuliss. Insikterna om konspirationernas omfattning. Om deras utbredning bakåt i tiden. Om deras hänsynslösa grymhet och dess totala brist på mänsklig värme. Vid det här laget tappar man tilltron till det världsliga ledarskapet. Man inser att lokala makthavare är ganska genomlurade och att ju högre upp i maktens värld man kommer, desto värre människor har man att göra med. Man tappar tron till ledarskapet. Och kanske för en stund mänskligheten.



När man hittat ett antal konspirationer börjar man se mönstret. Det är ungefär samma principer som gäller oavsett område. Den omsorgsfulla planteringen av terroristceller för att skrämma befolkningar till att inte protestera mot att de blir fråntagna sina rättigheter är ungefär samma process som genomförandet av en fördold grundlagsändring eller ett förment krig för att komma över ett lands naturtillgångar under parollen folklig befrielse.

De världssamfund som säger sig värna fred, friheter och mänskliga rättigheter finns där för att konsekvent verka för motsatsen. Faktum är att när man lyssnar till sorlet i det offentliga rummet och sätter negation framför allt som yttras så får man en kristallklar bild av vad som försiggår och vad som är planerat.

Alltihop hänger samman i en enda agenda. Den är dikterad av ett folk med tydliga ambitioner. Att förvandla världen till ett fängelse med lagom många interner och att låta dessa interner passa upp på den självutnämnda eliten i generation efter generation. Man finner saker som tyder på att denna elit med jämna mellanrum i historien skurit av vägar som bär till individuell mänsklig frihet. Konsekvent och under hisnande lång tid.

Denna odyssé leder hela vägen tillbaka via olika religioner, riken och kulturer till funderingar kring människans ursprung. Man kan i ljuset av de konspirationer man funnit lätt se att de olika skapelseberättelser – vare sig de kommer ur religioner eller villfarelsen som kallas vetenskap – sannolikt är lika förvridna genom årtusendena som alla andra budskap blir på bara några dagar i vårt samhälle.

I historien finner man tillfällen som påminner om nutiden. Man ser att agendan av konspirationerna är ett återkommande mönster, något som drabbar mänskligheten gång på gång. Kanske korsrefererar man detta med religioner och gamla kulturers syn på saker. Det illamående som uppkom vid insikten av konspirationernas omfattning börjar få en annan smak. Man börjar känna doften av utmaning. En utmaning så intrikat att den lockar och upptar allt större del av tankeverksamheten.

Kanske var det just på grund av dessa funderingar som det var så viktigt att hålla människor i schack med arbete och jakt på pengar? Kanske finns särintressena, konspirationerna och agendorna där för att fånga dem som brutit sig ur de mer grundläggande bedrägerierna i andra mönster. Hålla dem borta från tänkandet och reflekterandet. Tankar som upphäver fruktan. Livet kanske är en lek. Ett spel. Det lockar fantasin. Fruktan försvinner.



Man börjar grubbla lite över meningen med alltsammans. Hjärnan kokar nästan torrt och man börjar även fundera över meningen med de egna funderingarna. De tidigare insikterna har gjort att man närmar sig andra människor med ett större mod nu. Man har kanske slutat förställa sig och spela olika sociala spel. Istället börjar man få mod att beskriva sina insikter för de man verkligen litar på.

Många blir förfärade inför det sociala brott det innebär att bryta de olika nivåerna av inlärda beteenden, men tankar tänds hos omgivningen och processer tar sin början. Med tiden tilltar värmen och de negativa agendornas makt förlorar kraft på de uppvaknande själarna. Det kan inte stämplas som religion, aktivism, new age eller något slags förening. Det finns inga sammanslutningar som facilitera det som sker. Det är människor som återtar sin mänskliga suveränitet. Inifrån. Och som märker att andra också gör det.

Man börjar fundera på om det ändå inte är så att vi hänger ihop, allihopa. Man upplever sig vilja hjälpa andra, men frustrerande nog är de flesta fortfarande inlåsta i olika mönster. Att skriva dem på näsan och tala om ”så här ligger det till” är svårt eftersom det är just den sortens kommunikation de olika särintressena använder i sin strävan efter Agendans uppfyllande. Man får gå försiktigt fram. Tänka positiva tankar. Önska goda saker för andra när de själva fortfarande befinner sig i mental fångenskap.

Det har kommit att bli ganska gott om utrymme att tänka positiva tankar i och med borttagandet av fruktan. Man börjar fundera på hur man skulle vilja att saker och ting ser ut. Tålamodet kanske kommer åter. Och efter en tid inser man att man får precis som man önskar. Sannolikt blir det så eftersom man nu slutat att frukta att det inte ska bli som man vill utan genuint ägnar sig åt att önska sig positiva saker.

För om detta med önskningars verkan faktiskt stämmer då är ju finns den där djupare klangbottnen hos det som vetenskap, samhälle och förståsigpåare försöker klassa ner som rent fysiskt dum materia och av tiden dikterade skeenden. En hisnande känsla kommer i insikten av att var och en skapar sin egen verklighet ur tankar och avsikter. Att det man hittills upptäckt genom vandringen genom pyramidens lager faktiskt är andras försök att kontrollera mina tankar för att få sin vilja igenom på bekostnad av den egna intentionen. Vid det här laget försvinner många av de begränsningar man lärt sig leva utifrån. Man inser att man som levande suverän människa inte har speciellt många begränsningar i traditionell mening.



Med alla dessa skrynklade hjärnceller och ännu så länge svajiga insikter – vart har man egentligen hamnat? Om jag kan få det som jag vill och om det mesta i världen är ett bedrägeri för att kidnappa min vilja till andras tjänst - då måste ju min vilja rimligen vara ganska väsentlig. Olika metafysiska teorier blandas i tankens bägare. Är jag här för att jag själv har konstruerat utmaningen? Är jag här på kurs? Vad är mitt syfte? Säkerligen finns det lika många svar som det finns individer, men för de allra flesta verkar man landa i detta med kärlek.

För om man får önska sig något – vad som helst – är det då saker, pengar, framgång, ärbarhet eller berömmelse man verkligen i slutändan vill ha? Är det inte så att alla dessa saker leder fram till önskan om att själv få bli älskad och att den mänskliga värmen är det man vill ha mest av allt? Den som inte upplevt den förbehållslösa kärleken kan önska sig den. Men den som inte vågar tro på att den finns kan aldrig få den till sig.

När man väl känner den inser man att det är något långt större än bara ett korsvis behov från två köttklumpar att bli bekräftade. Alla de relationsråd och komplexingjutelsens institutioner som försöker få oss människor att inte tro på den förbehållslösa kärleken tillhör den utstuderade viljekidnappningen av de som är rädda för att inte själva kunna uppleva kärlek utan stå vid sidan om och känna sig misslyckade.

Det är kanske här vår nuvarande utmaning har sin springande punkt. Att bryta igenom alla dessa bedrägligheter och ta itu med den yttersta utmaningen. Att släppa in andra människor och att våga be om hjälp. Att sluta vara rädda för varandra. Och att inse att vi faktiskt hänger ihop – allihopa. Om inte annat eftersom nyfikenheten vid det här laget är gigantisk kring vad som gömmer sig i fortsättningen från den punkten. Pyramiden slutar knappast här.

18 kommentarer:

  1. I en cell finns ju ännu mindre ting en sig själv, och dessa är ju då vad vi är tillsammans i en pyramid som till toppen av ett görande och således behöver inte ens tanke för ett beslut den är således bara en följare av sin miljö och rättar sig efter det varat.
    Vi består av alla de små ting som är bara signaler av varandra vägen för att utföra en signal är en rörelse i rummet (miljön) i ju mindre ting vi ser oss själv i så är allt bara en följd av yttre tings rörelse egentligen bara gravitation, ett liv strävar att vara där den finner samma frekvens som livet i sig själv en tillhörighet av vara i sitt varat allt är ju liksom eller vad är "är". Är den varm nog eller är han klok är bilen den blåa på den här dagen som är, okej är och här och samma fast inte, är är ju är där också så som här är jag är inte samma som här jag ,här jag blir ju som ja och är jag blir ju som nej om man förenklar det hela lite. Här och här och där kan vara samma platser och samma tider och allt precis som fotoner och därför tror jag att jordning (-till jordriktningen) är att föja en riktning till det större sparandet av ordnade electroner som vill vara där eller här eller bara är!

    SvaraRadera
  2. Kanske är det så att vi av naturen går i cirklar och möter samma omgivning och kanske är det det som är snurrigt att göra. Kanske är det så att om man sätter en punkt framför sig och går mot den så tänker man mer annorlunda för man ser inte samma sak hela tiden, kanske är det så helt enkelt att om man sitter och snurrar i en fåtölj så är det svårt och tänka, det är ju lätt att testa i och för sig.

    SvaraRadera
  3. Det ligger mycket i det du skriver. Det kanske är en aning naivt - men det är ingen kritik, det är beröm.
    De flesta människor fungerar som du beskriver men det finns människor som är emotionellt handikappade likväl som intellektuellt handikappade.

    Jag har jobbat med förståndshandikappade människor och den värmen, glädje,innerlighet och mänskliga naiviteten jag funnit hos dem har överglänst många, kanske t.o.m de flesta, av oss "normala". Jag har också haft med många överintellektualiserade känslomässigt förståndshandikappade människor att göra som missat större delen av vad livet går ut på.

    Ändå är det så att de känslomässigt förståndshandikappade ser ner på oss med ett fungerande känsloliv som om vi vore en del av en gruppbostad.
    Så ser jag det ibland, vi hålls fångna i tankemönster präglade av emotionellt förståndshandikappade psykopater.

    SvaraRadera
  4. Mycket väl uttryckt med gruppboende, faktiskt. Jag har tillbringat nästan hela mitt vuxna liv som missanpassad inhyst i det känslomässiga normsystemet bland de som anser sig överlägsna på kognitiva grunder.

    De flesta av dessa hämtar näring att upphäva känslan av emotionellt mindervärde ur den konstruerade överlägsenheten mot de känslomässigt kapabla. Deras största skräck är att vi övriga lever i ett enda öppet, emotionellt fungerande gruppboende med dem som utstötta eremiter - okapabla att släppa loss och delta i festligheten livet.

    Istället ser de då till att festen aldrig blir av. En giftig kombination av avundsjuka och rädsla. Men egentligen skriker ju de här människorna på att bli hjälpta ut i ljuset av de som har modet att sluta frukta dem.

    SvaraRadera
  5. Jo, så har jag också känt det. Jag har trott att det onormala är det normala och jag har försökt normalisera mig till det sjuka, det emotionellt sterila, de emotionellt tomma. Att ge upp det var ett stort steg till insikt för mig.

    Kanske vi har olika hopp om dessa känslo-lobotomerade psykopaterna i toppen. Enligt Robert Hare, den som anses vara största experten på känslohandikappet psykopati, är psykopati en neurologiskt störning utan bot - årecis såsom intellekt förståndshandikappade inte kan "botas" (ärligt talat skulle jag hellre var intellektuellt handikappad framför att vara känslomässigt död - livet ligger i känslorna). Att försöka "frälsa" psykopater är enligt honom bara självdestruktivt då man bara kommer bli maximalt utnyttjad.

    SvaraRadera
  6. Pengar är som bojor och det är mycket lättare att ta sig ur en boja av papper en en elektronisk i plast och metaller.
    Erik fick till en liten Eriks gata nästan.
    Om jag nu minns och det gjorde jag ju inte vad det var för slags gata,hehee

    SvaraRadera
  7. http://youtu.be/WCxBDDk4Y-M

    SvaraRadera
  8. Att försöka frälsa folk överhuvudtaget är nog en ganska otacksam sysselsättning. Framförallt att försöka göra en trevlig prick av en utpräglad psykopat.

    Jag vänder mig rent instinktivt mot detta med frälseri. Att en passiv massa ska stå suktande som läskpapper inför den strålande frälsaren. Jag tvivlar inte på att det sett ut så genom historien och att det också är därför som vi ständigt kommer tillbaka till den här punkten.

    Frälserimönstret är ju sådant att många köper ett fåtals upplysning och insikter, ofta sannolikt i masspsykosens tecken. I sådana lägen är det lätt för de härskande makterna att skjuta in små gruskorn i själva evangelismen som sedan kan utvecklas till en fortsatt härskarteknisk plattform.

    Att inte skriva folk på näsan. Att inte tala om hur det ligger till, utan att låta var och en söka sin egen sanning och den verklighet de vill ha. Det är ju inte svårare än så. Man måste ställa sig vid sidan av "jag hade rätt", eller "jag såg det först" (hoppsan, där skrev jag visst på näsan) och liknande mekanismer och genuint vilja goda saker.

    Det kan vara svårt när folk mår dåligt under de bedrägerier deras sinnen köpt in sig i. Men att i det läget skriva den illamående på näsan föder vrede - vilket ju alltid är en återvändsgränd, även om det kan upplevas sunt kanaliserande vid tillfället. Vrede kan leda till konstruktivitet; men sällan hållbar sådan eftersom vreden kapslar in oavklarade saker i själva fundamentet till det man bygger.

    Inget predikande, inget motreaktionärt vredesbaserat upplopp. Var och ens eget uppvaknande och insikt om den egna suveräna makten att bygga sin tillvaro. Då kan det bli rackarns bra. Och då har jag en känsla av att de vi idag kallar avvikande på olika sätt (vilket ju inbegriper alla; även psykopater) kan finna vägar att fungera alldeles utmärkt...

    Gata? Nej, en liten lerig väg i skogen, men kan något vara ljuvligare?

    SvaraRadera
  9. Att berätta att folk inte ska skriva folk på näsan kan ju tolkas som om att man skriver någon på näsan det också. Lite Russels paradox självreferens där? :)

    Sedan kan man ju alltid fråga var gränsen går mellan att skriva folk på näsan, frälsa, uttrycka sin egen åsikt i klartext eller informera går (finns säkert flera bevekelsegrunder för uttrycka sig men vi kan väl stoppa där). Tycks vara ett Venndiagram där snittet inte är givet utan subjektivt. När perspektiv inte finns råder tystnad så det kanske är bra att överlappningarna i venndiagramet flyter varvid olika synvinklar uppstår och ses som viktiga - nästan som i ett kalejdoskop.

    Och din synvinkel är oftast egenartad, vilket jag uppskattar även om jag inte alltid fattar vad du skriver. Vi är alla olika - äter, skiter och uttrycker oss olika - det är en mångfald jag tror både du och jag uppskattar.

    SvaraRadera
  10. Alldeles riktigt, jag skriver på näsan att man inte bör skriva på näsan. Vilket om inte annat säger att jag aldrig uppfattat de som skriver på näsan såsom varandes uthålligt trovärdiga. En erfarenhet jag gladeligen omvärderar när så ges anledning.

    Jag är ganska säker på att en stor del av det uppvaknande brus vi ser lite varstans är väl kultiverade uppvaknandekällor som underhålls av samma sfär och intresseringar som den traditionella mer öronbedövande medias. Man lägger lite lagom upplysta ridåer för att fånga människor i tankemässiga mönster där de blint bränner iväg i en reaktionär riktning istället för att ges möjlighet att reflektera.

    Psykos. Det är en farhåga hos mig, helt klart. Den om blint raseri som får oss att stanna ett varv till. Men blir det så var det ju inte dags ännu. Uttrycker nog bara en önskan att det ska bli så smärtfritt som möjligt.

    Mångfald - ett misshandlat ord - men ett absolut krav, eftersom det ju kan tyckas att alla är en i dessa frågor. Tyvärr används ordet mångfald idag mest av de allra mest enfaldiga, vilket kan vara utmärkt exempel på de subversivt kapade uppvaknandebrunnarna.

    Alla vägar bär ju dit de är menade ändå och ingen äger makten att helt styra sakers utveckling. Denna metadiskussion kring blir sannolikt svårplacerad, men äger tvivelsutan rum...

    SvaraRadera
  11. Du flyter, jag spikar. Det är väl så det är. Jag kan kan tycka att man ibland måste trycka på mistluren ibland utav helvete för att inte försvinna in i den dimma som det så omsorgsfullt sveper in oss i. Du har en annan syn på att folk ska lotsa sina egna tankar i hamn. Jag blir oftast mest irriterad på allt djävla irrande. Ibland kan jag bli irriterad på att någon står i dimman och berättar att de vet farleden till hamnen men inte kommer säga det för det får de irrande båtarna lista ut själva. Denna mystiska "jag vet något som du inte vet och kan se genom dimman men det kan inte du"-stilen kan vara ganska jobbig ibland.

    Vem som kränker vem i ovan är kanske också är en fråga om perspektiv. Mistluren kanske låter av helvete, vilket av förståeliga skäl, kan vara jobbigt att lyssna på - i synnerhet för den som redan vet vägen - men mistluren pekar i alla fall ut en riktning.

    Så våra tillvägagångssätt är olika som förhoppningsvis kompletterar varandra. Den som inte pallar med mig, vilket jag kan ha full förståelse för, kanske finner sin egen väg hos dig.

    SvaraRadera
  12. Trevligt beskrivet.De nio insikterna var en bok jag läste för tusen år sedan under en tid av något högre nedstämdhet, så jag kommer inte ens i håg vad författaren heter, men den är också på detta tema. Problemet är väl som du beskriver saken att frälsar betinget tenderar att få folk oengagerade i stället för självgående.

    Kopplingen över till den biokemiska banan är ganska enkel, så resonemanget äger även sin grund som faktisk sakomständighet. Man kan kanske säga att man på de högre nivåerna av insikt ganska enkelt, på gott och ont, kan definiera förekomsten av oförståelse i omvärlden och att detta därför skapar lite olika känsloutfall beroende på den egna förutsättande känslosituationen.

    SvaraRadera
  13. Så en rak fråga till Erik, var tror du att jag befinner mig någonstans, jag vet ju uppenbarligen var du befinner dig?

    SvaraRadera
  14. Allsidigheten är ju också en konformitet

    SvaraRadera
  15. Jag undrar dock ändå lite om det verkligen krävs det som jag beskriver i andra stycket i min första kommentar, men det är väl som Ingemar Bergman illustrerar i En midsommarnatts leende, att känslobalanserna har olika omfattning hos olika individer och att känslor till slut blir det enda sanna för individen.

    SvaraRadera
  16. Sedan har jag tänkt så ända in i helvete på varför du har stavat not enirely sane som du har gjort? Jag hittade ju faktiskt ett stavfel i denna ändå ganska långa artikel, så jag funderade på om det möjligen kanske kan vara utan uppsåt? Du stavar ju mindre slarvigt än vad jag upplever att jag själv gör, vid närmare eftertanke så känner jag faktiskt inte till någon med en bättre språkbehandling än den som du uppvisar. Carroll Quigley var ju inte Svensk, så han faller utanför jämförelsen i detta, säger jag som en sann Svensk för att du inte skall tro att du är världsbäst och vidare belysa att jag ändå hann fånga tanken innan den undslapp mig okontrollerat.

    SvaraRadera
  17. Jag har ingen aning om var jag befinner mig jag håller det öppet hela tiden så jag inte blir villfaren, att läget kan ändra sig ska man vara förbered på med ovanstående logik är situationen stress och i stress är vi alla. Fast vet man så kan man kanske vila ut mer och bli uthålligare och förberedd ungefär.

    SvaraRadera
  18. @Lincoln -> så är det, jag har nog bland det lägsta antalet kontinuerligt läsande bloggläsare per skriven minut i hela universum. Men eftersom jag skriver på grund av det inneboende måstet så spelar antalet (eventuella) läsare ingen roll. Är ganska säker på att jag skrämmer bort de flesta med den mystiska stilen. Kanske någon hittar tillbaka lite senare, kanske inte. Meningen har aldrig varit att informera eller upplysa.

    Men en sak vill jag korrigera. Det rör sig inte om någon ”jag vet något som du inte vet”-sladdrande i den här bloggen. Jag skriver så gott som uteslutande om saker jag inte vet något om. Och i motsats till hur man kanske vanligen diskuterar saker så vill jag hävda att ju mer man ser av saker och ting desto mer förstår man att man inte förstår. Det är klart att man plockat på sig indicier och ledtrådar. Det är inte vetskaper – det är observationer.

    De flesta vet ju redan det mesta, egentligen. Insikternas kontinentalplattor behöver bra vridas till för att pusslet ska gå ut. Säkerligen med mycket god hjälp av mistluren. Men sedan – vet man allt då? Nej, man inser bara att man visste betydligt mindre än man trodde. Kanske den mest inspirerande upptäckt man överhuvudtaget kan göra. Observationerna blir till insikter vilka i sin tur blir till observationer i nästa nivå. Det är därför att vill hävda att den tvärsäkre är grundlurad.

    @Carl -> Nio var ju lite väl symmetriskt. Min religionslärare och fysiklärare gjorde ett experiment i högstadiet. Vi hade en lektion i ämnet ”religionsfysik” varje vecka. Ett flagrant men sannolikt preskriberat brott mott skollagen. Det satte sina spår (inte på grund av innehållet utan på grund av de tankar det uppmuntrade) och den nionde nivån är ju talande symmetrisk.

    Jag har ingen direkt åsikt om var du befinner dig. Din blogg ger mig anledning att tro att du är bosatt i Stockholmstrakten men det är ju bara en folkbokföringsteknikalitet. Jag fick för mig att du var i Thailand men det stämde dåligt med analytics-loggen.

    Allsidigheten som konformitet. Fyndigt ;- )

    Ber att få tacka ödmjukast för de värmande orden kring det kontrollerade språket. Metoden är enkel: Skriv + Word + Läs + Publicera + Läs igen + Ändra + Min fru hittar de resterande felen, de brukar sällan vara få. Den stora kvalitetshöjningen sker i det sista steget – min fru missar inget. Hon är alltid på jakt efter ett gott felsyftningsskratt eller en munter felstavning. Tack också för perspektivet, tycks som du känner mig väl. Vad gäller notentirelysain så är det ett modersmålsstringensoffer. Urpringstanken var att ha en engelsk variant baserad på det andra förnamnets användbarheter ungefär som denna bloggs titel men svenska kändes mer lockande.

    SvaraRadera