söndag 16 oktober 2011

Pyramidprogression

I april skrev jag om ett slags schematiskt synsätt för hur det kan gå till när man genomskådar lie av världens skuggridåer i "pyramidtankar". Nu förefaller det som om de allra flesta tagit sig ett kliv på stegen sedan dess.


Från två till tre, vilket under relativt öronbedövande mediatystnad faktiskt påtagligt demonstreras. Eller - inte tystnad, naturligtvis. Media har ju holt på med annat, så att säga.

När någon dör. När man hamnar i läget att reda upp det samhälleliga efter en avliden person, vill säga. Sannolikt tillhör detta vårt samhälles minst optimerade processer. Försäkringsbolag, banker, hyresvärdar och en rad institutioner är som sammansvurna att hålla de förmodat djupt sörjande sysselsatta på obestämd tid innan något slags avslut eller utbetalning kan förekomma.

Det är kanske en god tanke. Ett slags omsorg om de sörjande att ge dem något att göra i deras mörkaste stunder. Men det ser ju också ut att kunna vara sedvanligt god business. Att ha jurister som för dryga tusenlappen per timme lyfter det tunga oket från de efterlevandes axlar och kastar sig ut på pappersoceanen i jakt på avslut.

För i döden bor särintressenas och den vältajmade problemställningens avlösningsmekanism tydligare än någon annan stans. Att byta adress, starta företag eller redovisa sin moms är så oändligt mycket enklare än att göra klart efter den som dött. Är det av hänsyn till alla de som lever av döden som till exempel dödsportalen.se inte finns att kapsla in arbetsflödet för de efterlevande?

Från mitt perspektiv som ju kan upplevas som lite skevt ser det ut som det så ofta gör. Vi håller oss själva och varandra sysselsatta med nonsenssysslor för att inte risker att braka igenom den tunna, tunna gardin av insikt som krävs för att livet ska upplevas som äkta och helt. Vi vaktar på oss själva och varandra för att inte hamna i utanförskap utan springer hellre i ekorrhjulets meningsfulla kovärme. Vi gnäller, medicinerar oss och klagar. Men vi vågar inte.

Inte nu. Inte imorgon. Men sannolikt i övermorgon. Och den kontrast som kommer ur brottet är så väl avvägd att dethela får sin förklaring. Då.

Avslutningsvis. Occupy*-rörelserna. Hm. Jag har aldrig varit någon kollektivitetsperson. Jag tycker det är trevligt att grilla korv och uppskattar de som gör det tillsammans för att finna styrkan i gemenskapen för att våga ta i det personliga uppvaknandet inför det oändliga individuella ansvaret. Men det sitter i tanken, känslan och individen. Den vägen till förening. Inte via gemensam projektion i grupp. Sorry.

2 kommentarer:

  1. Grupp=socialkod. Förmodligen kan stoppas i nr2 uppifrån.

    SvaraRadera