fredag 17 augusti 2012

Närvaro och därvaro

Varför skillnaden? Då, där – i mitt gamla liv – ett tydligen inte ändlöst men ändå långdraget glidande genom livets olika landskap. Alltid i rörelse på flykt undan rastlösheten. Sökande de punkter som bor på randen av tiden som är för kort för att finnas för att leva av dess utbredning över själva restiden. Sittandes bakom ratten i det påtittade sceneriet. Lekandes med tanken kring hur ett liv utanför glaset skulle te sig. I en verkligare verklighet, en öppnare och mer fullkomlig livsupplevelse. Platserna jag passerade har indexerats i sinnet med de imaginära attribut jag ur mitt dåvarande perspektiv etiketterat dem med.

När jag nu plockar fram den reseguidebok jag själv plitat ner i sinnet är jag som läsare fasförskjuten. Jag ser rakt igenom mina gamla observationer och inser att de är utgångna; att de vilar mot en annan horisont än den jag nu betraktar som verklig. Då såg jag något slags imaginärt liv spelandes över en lokaliserad fasad och såg det lite öppnare, lättare och mer tillgängliga i de samhällen som passerade utanför rutan som en möjlig grogrund.

Nu lever jag i exakt en sådan värld. En fysiskt ganska liten värld, i ett annat väderstreck än jag anat men bärande extrapolationen av alla de markörer jag placerade på andra sidan rutan i mina önskningar. I en verklighet jag inte kunde föreställa mig utan vars karaktäristik jag samlade pusselbitar till under sinnets i rörelse stationära belägenhet. Hon dök upp under en sådan resa. Hon bubblade fram ur orden och låg där naken för mig att upptäcka. Att finna livets essenser och det förbehållslöst fullkomliga.

Fläskkomplett. Alltihopa. Jag lever nu i det jag då skådade. På andra sidan glaset. Ser hur andra åker förbi i sina hyrbilar på väg till ett komplett liv, fångar en ögonblicksbild att fästa några punkter vid på sin resa. Det händer i sinnet. I mitt och hennes sinne. I den lille. I hagen. I sjön. Och i tystnad. Helt av sig själv och i den takt den overkliga verklighetens lustfyllda puls själv önskar.

Men när jag tänker kidnappa henne med till trakter jag bokfört som trevliga och omtyckta vilar det en missbedömning i botten. Att med själva rörelsen som mål ändå mållöst tillryggalägga sträckor av tilltalande optisk art är en redundant upplevelse i många stycken. Visserligen kan även dessa saker omfamnas och accentueras av blixtrande punkter av sinnlig och köttslig art. Och visst bor det toner i marken lite överallt som kan väckas till liv att ackompanjera vår gemensamma symfoni i passande stycken.

Men jag tvingas i alla händelser att minnas att jag faktiskt glömt hur det var. Och varför. För att återigen uppmäta den exakta aspektförskkjutningen om just 90 grader. Ur det oförstående iakttagandet av en verklighet till närvaron i densamma. Rätvinklighet. Vad annars?

1 kommentar: