fredag 2 november 2012

Tanklöshet

Vilja
Tanke
Känsla
Inspiration
Slump
Kärlek
Rädsla
Fruktan
Lust
Attraktion

Vad är det här för saker egentligen?

Vi föds till livet. Vi föds in i den här världen och är kännande, tänkande varelser skapade av kärlek. Bokstavligen. Så anländer vi hit och iakttar storögt den värld som välkomnar oss. Nyfikna. Hungriga. Kärleksfulla.

Nyfikenheten fyller sinnena med intryck och så snart vi nått påverkbar ålder och mognad får vi lära oss att tänka.

Precis så är det ju! Vi får lära oss att tänka. Hur episkt vansinnigt är inte det egentligen? Vi kommer hit, skapade av inget annat än den köttsligt svulstiga sexuella kärleken och vi får lära oss av de som redan fått lära sig det av de som redan var här att tänka. Hur vi ska tänka. Att vi ska tänka. Vad vi ska tänka på. Och i sinom tid vad vi ska låta bli att tänka på.

Med tiden får vi lära oss att vi bara ska tänka. Att vi ska tänka och tänka och tänka så att känslorna med tiden förtvinar. Så att vad vi har i våra hjärtan tystas av tjäbblet och gnabbandet uppe bakom skallbenet. Att de mönster vi tryckts i med slägga genom fontanellen ska äga och regera. Tänk stort och bli något stort! Men tänk inte för stort. Tänk lagom. Tänk inte på det där. Har du tänkt på det här? Tänkvärt! Tänk gult.

Helvete.

Jag har blivit lurad.

Grundlurad.

Jag skulle aldrig ha tänkt.

Då hade jag aldrig klivit av bussen utanför förskolan utan envist stannat kvar så att Tanja hade fått skjutsat hem mig till morsan igen.

Väl hemma hade min morsa blivit hel igen eftersom hon inte behövde separeras från sitt barn. Så slapp hon tänka på den saken. Slapp hålla känslan i schack med en massa tankar på varför man skulle lämna ifrån sig ungen som i och för sig redan var sex år. Men ändå. Klart som fan jag var oemotståndlig redan då…

Mitt livs kärlek har lärt mig vad tanken är förnågot. Hon är den vackraste människa som någonsin funnits och hon lever i en ljuvlig värld som vibrerar av hennes känsla. Hon har släppt in mig i mitt paradis och jag lär mig att leva utan att tänka. Mer och mer för varje dag.

Livet blir allt underbarare. Och sedan underbarare igen. Skulle ha tänkt på det tidigare…

4 kommentarer:

  1. Jag är för jag tänker ,nej nej! Jag är för jag känner....:-)

    SvaraRadera
  2. Men kanske ändå. Känna kanske vi kan göra precis var som helst. I viket liv som helst, i vilken värld, vilket medvetandetillstånd eller vilken dimension som helst. Men tänka - det kanske vi bara kan göra här. Och därav hela den här upplevelsen. Så kanske ändå...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så känns det, att det "kan" vara/ske.

      Radera