måndag 25 februari 2013

Om vad man stoppar i sig

[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]

Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.

Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.

Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.

Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.

Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.

(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)

Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.

Så tror jag bestämt att det är.

6 kommentarer:

  1. "Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen."

    VÄL TALAT !

    SvaraRadera
  2. Intressant länk!

    Grubblade vidare lite på det där under gårdagen och inser att de mest självklara insikterna i bland låter vänta längre på sig än de kanske mer komplexa sambandens sammanfall. Att äta icke-ortomolekylär föda gör att man ständigt är på jakt.

    Ständigt på jakt efter näring och föda att stilla den hunger man bibehåller genom att äta galet, men sannolikt sprider sig detta jagande till flera domäner relativt omgående. Känslan av otillfredsställelse - den syns överallt och visst kan man försöka till exempel droga bort den, dricka sig redlös för att dämpa den och därigenom fastna i ett nytt beroende så länge kroppen räcker. Eller så drar man det en annan väg och börjar sprida otillfredsställelsen över sina närmaste istället.

    Vilket i förlängningen leder till personlig eller nationell imperialism där otillfredställelsen från att inte få ortomolekylär föda får de hungrigaste att vilja erövra världen.

    Magkänslan är viktig.

    /E.

    SvaraRadera
  3. "Magkänslan är viktig."

    JAPP...

    SvaraRadera
  4. När jag som just nu klämmer i mig en ostbricka så undrar jag hur en ostbricka serveras enligt Lchf vis. Jag undrar faktiskt bara för jag skulle i såfall testa en sådan.

    SvaraRadera
  5. Jag tror det är samma ostbricka, Stefan. Så länge du inte äter själva brickan, förståss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Torkat kött och fisk skulle kunna vara smaskigt men päron får man lämna för det är för mycket socker i dem?
      Verkar väldigt komplicerat liv att leva.
      Speciellt som alla förespråkare även veganer då har sällan goda tips att ge för att underlätta kostbyte så att säga.
      Hittar varken böcker eller tips på nätet om sk. recept.
      Så bäste kock får man givande givetvis vara själv haha :-)

      Radera