intERIKtigtklok

Diskussion

2012-02-23T12:07:00.001+01:00

”Men borde vi ändå inte gå ut med det här på något sätt?”

”Hur menar du?”

”Jag menar att detta är inte normalt. Folk måste ju få veta vad det är som händer!”

”Och vad tror du händer då?”

”Vaddå händer då?”

”Vad tror du händer när allmänheten får nys om hur det ligger till? Tror du att de kommer att ta det med en gäspning eller tror du de kommer känna efter ännu mera och komma hit allihopa?”

”Har det verkligen med saken att göra? Vad tror du händer om de får reda på att vi visste och inte talade om något?”

”Då säger vi bara som det är. Att vi inte ville skapa panik i samhället. Det är den ansvariga saken att göra.”

”Det känns fel ändå. Folk drabbas av yrsel, mår illa, har feber och en massa symptom vi inte ens sett motsvarigheten till på åratal. Vad beror det på?”

”Det har inte med saken att göra. Vårt uppdrag är att hjälpa de som söker vård hos oss, inte att rädda världen. Den tid du lägger på att tjafsa med mig tar du från en patient. Skärpning!”

Om att kämpa

2012-02-19T09:35:00.001+01:00

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?

Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.

För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.

Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.

Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.

Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?

Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.

Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.

Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?

Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?

Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?

Ömsesidighet

2012-02-18T10:11:00.005+01:00

Ingen har präglat mig mer än min farsa. Det sista vi pratade om, han och jag, var om att hjälpa andra. Han satt i hundens fåtölj i rummet och sa ”det syns att du trivs. Visst är det härligt att få göra saker för andra?”. Morgonen därpå var han så dålig att han knappt kunde prata. Två dagar senare var han död. Den viktigaste personen dittills i mitt liv efterlämnade svaret på alla de tankar som ansamlats efter åratal av sökande innan det var för sent.

Vi får lära oss att människor drivs av egenintresse. Att det helt enkelt inte är naturligt att göra något med ändamål annat än sin egen vinning. Till och med kärlek och familjeliv kan hänvisas till livets affärstransaktioner. Vi skaffar oss en partner för att boosta vårt ego och skaffar barn för att känna oss betydelsefulla (från den inte så smickrande utgångspunkten att vi alla föds betydelselösa). Vilken jävla dynga.

Vi får lära oss att det är vårt eget förbannande ansvar att ta tillvara våra intressen. Att vi måste leva efter det naturliga urvalet och marknadens princip. MÅSTE! Annars är vi dömda till ett liv i osjälviskt flummeri sjungandes Jambalaya med något slags narkotiskt preparat pulserande i ådrorna. Förfallna, icke-marknadsanpassade människor som inte har vett att ta tillvara sin potential och bli något. Vedervärdiga människor. Useless!

De logikknarkandes dömande av det fria, intuitivt drivna tänkandet har nu nått öronbedövande ljudnivåer. Det finns människor som har panik inför ömsesidighet. Precis som barnet som inte vill gå och lägga sig har de satt händerna för öronen och skriker nu ut sin rationella sång i ren desperation. Det måste göra ont. Det måste vara plågsamt att i sitt inre känna hur hela den imaginära värld man internerat och pliktskyldigt slickat i sig av imploderar.

Det måste lämna ett stort, smärtande tomrum. Ett ekande utrymme vilket fylls av ångestens skrik. Längst där inne sitter en liten varm kärna. Ett hjärta. Och djupt i hjärtat hörs viskningen ”jag har blivit lurad”. Skrikandet är till för att överrösta detta hjärtats uttalande och det kommer att fortgå så länge det behövs. Tills stämbanden slutar vibrera och luften tar slut.

Jag är nu helt säker på vad som driver människan. Ömsesidighet. Vi mår själva bra av att hjälpa andra. Vad i det är det som är så svårt att förstå?

Scchhh…

2012-02-17T09:03:00.001+01:00

…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber.

So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.

Tidstjuv.

Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.

Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.

Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.

Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)

Drömsvar

2012-02-15T15:15:00.001+01:00

Drömmarna börjar bli alltmer samspelta. Ställ en fråga, få ett svar eller två. Givetvis inga enkla, platta, svartpåvitt-här-har-du-ett-officiellt-faktablad-svar, utan mönster. Vågor. Ibland knappt uttydbara, men med tiden nästan alltid meningsfulla.

Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.

Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.

De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”

Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.

Utebliven

2012-02-15T10:37:00.001+01:00

”Skulle inte Peter ha varit här också?”

”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ”

”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.”

”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?”

Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan.

En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvis inget om det.

”OK. Ska vi försöka dra ihop säcken kring det där skeendet. Frågan är hur hårt vi vågar gå ut. Ska vi ta risken att någon ser igenom ridån eller ska vi köra det försiktiga spåret. Några av oss börjar ju redan ana hur det ligger till. En del av oss har till och med ”drömt” om de här mötena [nu skrattas det hejvilt i rummet]. Kan vi fatta beslutet själva eller ska vi konsultera någon utifrån?”

”Jag tycker vi kör”, svarade en av de i vanliga fall tysta deltagarna. ”Det är dags nu. Förr eller senare måste det gå upp för oss vad det är vi experimenterar med och det är inte mer än rättvist gentemot oss själva att exponera simulationen. Det gör ju inte utmaningen mindre – allrahelst om vi får reda på det tidigare än vår omvärld. Vi kommer att få kämpa med vår omvärld därinne, men det kommer att bli sanslöst spännande.”

”Alla överens”. Tystnad. ”OK. Då får det bli så.”

Under resterande möte placerades händelserna ut i den så kallade tiden. Vektorer beslutades och koordinater i det fyrdimensionella systemet knöts ihop till de tankemönster som från början varit projektets mandat. Tankemönster som i denna, omkringliggande värld, fört deltagarna till varandra.

”Tack ska ni ha. Vi ses här senare. Vakna så gott!”

Vi sover. Det finns oändligt många förklaringar till varför vi sover. Och eftersom vi inte är vakna när vi sover så kan ingen av oss tala om exakt vad som händer. Men eftersom denna plats tycks vara baklängesfuntad så kan det ju i den konsekventa paradoxens namn mycket väl vara så att vår sömn här är en den öppning i tiden som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vistas i simulationen.

Jag finner det – oavsett – fascinerande. Att vi existerar här. Nu. Samtidigt. Allihopa. Att vi får uppleva vad vi får uppleva och att vi älskar livet och denna plats till den grad vi gör. Kanske är det eftersom vi skapat den. Vi har skapat den för att lära oss av den, men vi har också sådant vi inte klarar oss utan här.

Smiskinitiativet

2012-02-12T09:30:00.007+01:00

Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”.

Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.

Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.

Inte skälla.

Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?

Det är bara en fluga…

Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:

To accomplish this, SMISC will focus research on linguistic cues, patterns of information flow and detection of sentiment or opinion in information generated and spread through social media. Researchers will also attempt to track ideas and concepts to analyze patterns and cultural narratives. If successful, they should be able to model emergent communities and analyze narratives and their participants, as well as characterize generation of automated content, such as by bots, in social media and crowd sourcing.

Nyckeln till varför företag som samlat mycket data om folks vanor och ovanor är de högst värderade teknikföretagen.

Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).

Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.

Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.

Pinky

2012-02-11T10:21:00.004+01:00

Hon hade känt honom i nästan femton år. Ändå visste hon inte särskilt mycket om honom. De hade funnit varandra där livet på pappret borde ha varit slut. Hon med sedan länge utflugna barn, nyligen avtalad deltidspension och inte mycket större åtaganden än ett antal välmående krukväxter och en katt. Han hade jobbat hela sitt liv. Exakt med vad visste hon inte, men av allt att döma var han ett yrkesmässigt högdjur.

De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom.

Det var den enda gången. Hon trivdes egentligen med det. Genom hela sitt liv så hade folk anförtrott sig åt henne. I timmatal hade hennes öron varit de upprördas, de sorgsnas, de indignerades, de förvirrades och de förtvivlades tålmodiga avstjälpningsplats. Hans tystnad och återkommande närvaro var just på grund av att han inte meddelade sig om vad det var han sysslade med ytterst tilltalande.

Hon njöt av att låta sina egna tankar speglas i den yta som uppläts på grund av hans tystnad. Hon kunde slänga en fantasi mot den glasartade ytan, se den fastna i ögonhöjd och sedan rinna ner längst glaset för att forma den silhuett hon för stunden tyckte sig behöva se. När han var där fick hon hans närhet. En varm, påtaglig men också auktoritär närhet. Det var inte uttalat, men han krävde något av henne.

Hon älskade att ge honom det. Han uttalade egentligen aldrig någon tacksamhet, men de små, små gester han gjorde räckte. De växte på grund av sin litenhet till något långt större. Något som nästan blev en dyrkan i sig. Dyrkan av de små, subtila signalerna. Fiskandet efter vad som kunde vara uttryck för det varma genom den stabila men ändå bergfasta ytan. Hon visste att han var en man byggd av hemligheter.

Det gjorde honom större i hennes sinne. Han behärskade det sociala spelet, de världsliga situationerna och själva existensen med en kyligt närvarande distans hon aldrig tidigare sett. Men ändå fanns det något slags förbehåll. Det var som om han var fången i sin egen hemlighetsfullhet. Det passade henne bra, eftersom hennes öron behövde vilan, men det var inte utan att hon funderade över vem han var. Egentligen. Om han inte längre skulle hålla igen.

Om kostymen någon gång skulle krönts av en slips med färg på, eller om han någon gång skulle tillåtit sig mer än de där två glasen öl eller vin vid ett och samma tillfälle. Hon undrade över vad som skulle hända om han skulle släppa kontrollen. För det var det han var – kontroll. Han släppte aldrig och utan undantag aldrig kontrollen över den situation han befann sig i.

Hon visste att han väntade på något. Att han hade en roll att spela i något större och att han en dag skulle vara försvunnen för att dyka upp i ett helt annat sammanhang. Hon drömde på nätterna om att han dök upp i just den nyhetssändningen. Vissa nätter deklarerade han att presidenten varit en lurendrejare och att hennes mystiske man nu tog över förvaltningen av de förenta staterna uppbackade av en eskader namnkunniga magnater av olika slag. Hon visste att han skulle försvinna när det var dags. Och hon visste att ingen skulle tro henne om hon skulle tala om att hon haft honom hos sig i åratal.

Hon drömde yvigt om de grå eminensernas välde. Hur världen utvecklades under deras styre. Hur de på grund av sin livsföring inte förstod vad världen och dess innevånare var kapabla till och ville. I det undermedvetna började en konflikt växa till sig. En djup, inre konflikt. Allt det hon blivit anförtrodd – vad var det egentligen uttryck för – eller rättare sagt – vilka intryck i henne hade uttrycken gjort? Konflikten var alarmerande. Hon visste att det var en grå och känslolös värld han företrädde. Att de styrde och visste allt. Och att de tyckte sig med rätta äga allt och alla. Det var däri förtrollningen hade sitt epicentrum.

Var det inte så att hon fått hjälpa de kaffedrickande vilsna? Och hade hon inte – egentligen – också själv vuxit som människa. Jo, visst var det så. I allra högsta grad. Men skulle han någonsin kunna förstå det? Hon visste instinktivt att så inte var fallet. De var ohyggligt olika. De var på var sin sida av världen, så att säga. En mänsklig och en – ja, det var där konflikten hade sin rot – en omänsklig. Vad var han egentligen gjord av? Logik?

För vad var han, hennes besökare, om inte ett knippe logik. Kall, väluppfostrad logik i kritstrecksrandigt. Hade han hört någon gråta? Hade han sprungit därifrån eller hade han stannat och tröstat? Hon lekte med tanken att testa honom men hon visste egentligen vad resultatet av ett sådant test skulle bli. Frågan var om hon egentligen ville se det. Visste, det gjorde hon ju. Men behövde hon få det bevisat likväl?

Substanserna hon kastade mot väggen av kall, polerad marmor, var annorlunda nu. Hon kunde vakna med dem i sig och det störde henne. Hon ville inte se de bilderna. De störde den stillsamma trivsel och avslappnande tillvaro hon lyckats gräva ut ur en stillastående yta efter en lång enformighet. Likväl kom bilderna genom det undermedvetna. Det skrek och gapade åt henne.

Så var det den där mystiska saken med barnprogrammen också. Han såg av princip aldrig på TV, men gång på gång hade hon kommit på honom med att sitta klistrad vid tecknad barn-tv när hon kom hem. För det mesta samma serie. Hon förstod inte men det hindrade henne inte från att grubbla över saken, såväl medvetet som undermedvetet.

Hade han något slags barndomstruma som han satt fast i? Fanns där ett barn någonstans? Hade han förlorat det? Sökte han något i barnprogrammen? Drömmarna sa åt henne att söka i programmen och inte i hans beteende. Hon fann det löjeväckande men efter månader av likartade drömmar bänkade hon sig i hans frånvaro framför just hans favoritprogram.

Till en början såg hon bara det man tycktes se. Hon såg tecknade figurer som – ja – gjorde vad figurer i barnprogram förväntades göra. Inget konstigt med det. Ändå satt hon där, kväll efter kväll och sökte envist något som hon å ena sidan visste fanns, men som hon å andra sidan var övertygad om. Det tog nästan två veckor innan hon hittade portalen. Symboler. Diskreta. Från hans slips. Från hans mobiltelefon. De dök upp i de teckande historierna. Sakta men säkert så började det gå upp ett ljus för henne.

Det var därifrån han fick sina instruktioner. Symboliken var slående och när han så en kväll återvände valde hon att testa sin insikt. Den lilla skära musen i TV-serien hade varit i Paris enligt mönstret. Hon visste att det var han. ”Hur var Paris”, frågade hon. Han stelnade. Hon såg att han satte sin hand innanför kavajen och tog fram en pistol i aluminium. Han riktade den mot henne.

Hennes hjärta fylldes med skärande värme. Hela hennes kropp vaknade till ett nytt liv. Det var som om universum ökat en oktav, som om alltihop med ens snurrade betydligt snabbare. Insikterna sköljde som en het våg av lava genom hennes sinne. Bilden av hennes sammanlagda iakttagelser och insikter brände för hennes inre syn. Hon såg världen, dess mening, dess del i helheten och sin roll i den genom tiden. Hon såg mannen framför sig, hon såg hans betydelse i det vägskäl världen befann sig i och hon kände lukten av hans rädsla.

Orden formade sig snabbare än tanken och lämnade munnen innan hon ens anat att hon skulle yttra dem. Kraften de tagit med sig ur sitt tidlösa ursprung träffade honom hårt och tömde luften på syre i hans närhet. Hans sinne vacklade.Han blev fumlig, tafatt och desperationen lyste ur hans ögon. Hela hans värld rasade samman och inför sig själv skådade han sitt livs gärning med smärtsam klarhet. Den lätta pistolen ägde hela universums massa i sin hand.

Tankarna skenade. Skulle han skjuta henne och fly som han gjort så många gånger förut. Eller fly och fly – det var kanske inte riktigt rätt begrepp. Att lämna en kontext för nästa var mer eller mindre rutin i hans krets. En nödvändig del av att i perioder söka smälta in i den värld man härskade över. Gråten kom vällande ur djupet. Dess värme och kittling var större än vilken sexuell sensation som helst och för första gången i sitt liv övervägde han att låta den välla fram.

Dammigt fönster utan glas

2012-02-08T20:22:00.004+01:00

Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget.

Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.

Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.

Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.

För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.

Läge att ta en provtur, kanske?

Hypotetisk diskussion

2012-02-08T15:49:00.006+01:00

”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”.

”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”

”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”

Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.

Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.

Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.

Så kan det ju verka.

Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.

Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.

Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.

Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.

Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.

TV-tugg

2012-02-08T10:05:00.001+01:00

Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund.

Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.

Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.

Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.

Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.

Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.

Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.

The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.

Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.

Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.

Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.

Fler tankar om illusionen

2012-02-05T11:11:00.005+01:00

Jag har umgåtts mycket med de rationella. De sakliga. Bokkunniga. Politiskt korrekta. Mäktiga. Såväl de som har viss insikt i hur spelet riggats som de som helt saknar insikt utan lever i bländning inför sin egen väl kultiverade framgång alternativt i skuggan av sina egna hemligheter inför sig själv.

Den föraktfulle finns i många former och skepnader. Det är mycket lätt att vara föraktfull. Att som en nästan omärklig förlängning av den dräpande kyliga föraktshumorn ta det några millimeter till och kliva över gränsen till att själv fastna i det dömande, sarkastiska och autoalieniserande genmälandet gentemot allt och alla.

Jag vet för jag har varit där. Jag har försökt passa in även på den arenan. Gick riktigt bra en tid. Sedan började det äta på mig. För bränslet som krävs till att förakta andra är myket giftigt. För att mäkta med att förakta andra och förfäkta deras paradigm krävs inget mindre än förakt sig själv. Mot mina egna tankar, funderingar och insikter.

Det mönstret gäller på precis allt. Om jag är osäker på mig själv kan jag välja att (för att sätta min egen osäkerhet i perspektiv) definiera världen som osäker istället. Vad är ett taskigt självförtroende inför total och ständigt hotande kärnvapenkollaps?

Att du hör någon annan uttrycka om sin omvärld är inget annat än personens omdöme om sig själv och sin egenhändigt konstruerade världsbild. Får du höra att du är oduglig så betyder det bara att den som uttalat sig i frågan upplever sig själv som otillräcklig men projicerar det på dig istället för att själv ta itu med sina interna stridigheter. Precis som nation efter nation genom historien gjort då det anats inre stridigheter: förklara strid mot en extern part istället och samla leden.

Det blir extra tydligt när man tar det till metafysikens rötter. Till det praktiska skärskådandet av världens syfte, struktur och bärighet. Ta det bortom dess skenbara komplexitet mot den möjliga grundtonen. Via frågan om varför vi gör det – varför vi slåss. Mot vilka är kanske inte frågan. Jag menar – när vi slåss så gör vi det ju egentligen bara med oss själva, även om vi kan välja att ta hjälp av andra gestalter i vårt sökande. Någon att bolla med, så att säga.

Men om vi skapar alltihopa med våra tankar. Om allt vi upplever via våra sinnen och allt vi tänker är en del i samma diversionsmanöver. Vi vet ju att avståndet mellan de subatomära partiklarna är oändligt mycket större än materian. Ändå lever vi – via våra sinnen – i illusionen om att materian är handfast. Orubblig. Exakt samma illusion bor i våra sinnen. Lättare att jobba med, men exakt densamma.

Vi föds in i en värld av brister. Det är inte bara brister i holistiskt resursmässig betydelse som vatten och mat. Det är i allra högsta grad brister i oss själva. Det är möjligt att vi föds fullkomliga, men så snart vi anländer här blir vi varse vår egen litenhet och otillräcklighet. Via för ändamålet konstruerade härskarmönster som religionssamfund, ekonomiska system och andra maktstrukturer möter vi illusionen om vår egen skuld.

Vi lär oss att vi är syndiga. Att vår uppkomst är resultatet av ett liv i synd, att vårt uppehälle här på planeten enbart kan motiveras genom att tjäna våra härskare. Att vår utandningsluft förpestar vår värld och att vi inte äger rätt att lita på våra egna observationer och iakttagelser utan alla måste buga inför den politiskt korrekta vanföreställningen.

Mja, ungefär så ser det ju ut. Allt väl riggat för att var och en av oss ska få en så knepig resa som möjligt på vägen till insikten om den egentliga beskaffenheten hos mig själv och min personliga värld. Ju mer man lär sig om sig själv, genom att slåss med andra, genom att döma och bedöma och genom att så småningom finna något slags jämvikt som medger det inre utforskandet. Ju mer man gör det – desto tydligare växer bilden av en illusion fram. Och i kontrast mot den – sannolikt centrala – egentliga verklighetsbilden.

Lager på lager. Skal på skal. Inifrån och ut. Från synen på mig själv som otillräcklig i en värld full av ondska och konflikter steg för steg till insikten om de egna förmågorna i en värld av hisnande möjligheter och en realitet långt bortom vad man vid vandringens början ens kunnat föreställa sig.

Det har säkerligen alltid varit så, livet här. Samma mönster, om och om igen. Samma tankeformer som ju – eftersom den inte finns – inte bekänner sig till tiden som realitet. Sinnena förmedlar impulserna från illusionen. Tanken vänder och vrider på observationerna inifrån sitt fängelse. Utan att någonsin få någon extern parts tillåtelse börjar vi sannolikt tänka. Världen låter oss inte diskutera saken. Vi tar det med oss själva. Kanske är det därför vi måste slåss. Uttrycka oss med de interpersonella medel som står till buds inom ramen för vad vi lärt oss varandes möjligt och omöjligt.

Precis som vi till en början erkänner vår egen skuld som bärande av allt förmodat elände (arvssynden, så att säga), precis på samma sätt så tycker vi oss veta vad som är möjligt och omöjligt i den fysiska världen. Men det visar sig – om man låter det inre ögat vara öppet för möjligheten en stund – att även den illusionen är just en sådan.

Det enda som förefaller vara vad det utger sig för att vara är känslan. Hjärtat. Riktigt starka saker händer där och bara där. Kanske är precis allt i detta simulation riggad för att vi ska komma till insikt om den saken.

Spot on!

2012-02-01T10:00:00.016+01:00

"Funny how Easy it Is, but That’s It. When We Imagine Constant Fear and Doubt for the Future, We Create Constant Fear and Doubt."

Sakari Lehtonen beskriver det jag tänker och vill förmedla på pricken. Exakt på pricken, för att vara exakt. Om jag får komma med en ödmjuk uppmaning så skulle det vara att läsa hans inlägg. Det är inte alls långt. Finns här.

En av Sakaris bilder. Han har byggt en alldeles enastående webb-baserad geometrigenerator. Härligt att det finns folk som gör något vettigt!

Tankeformationer

2012-01-31T10:30:00.007+01:00

Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation.

Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.

Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.

Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.

Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.

Visningstest

2012-01-30T13:20:00.002+01:00

4313. Kolla in den om ni kan. Teckningar eller beskrivningar mottages tacksamt. Man måste test RV som allt annat - inte sant?

Om att slåss

2012-01-29T11:08:00.003+01:00

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin.

Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.

Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.

Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.

Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.

De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.

Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.

Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.

De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.

Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.

Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.

Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.

Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.

Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.

De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.

De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.

Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.

Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.

Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.

Internet och andlighet

2012-01-27T12:07:00.017+01:00

Internet har varit och är fortsatt mycket viktigt i människans sökande. Internet har hjälpt många att söka svar och reagens på sina funderingar och hypoteser. Internet har hjälpt människor att hitta varandra. Att hitta mönster att fästa de egna funderingarna kring. Internet kommer fortsatt att finnas kvar och vi kommer att ha frihet att söka, men som det ser ut försvinner friheten att finna inom en mycket snar framtid.

Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning.

Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man definierar fluga som något som människan behövt för att växa lite till för att sedan växa ifrån, alltså. (Den som fortfarande läser nu förtjänar en rejäl belöning. Låt oss säga en foliehatt. Varsågod.)

I skrivande stund ser "det nya Internet" ut att bli två saker: 1) ytterligare ett enkelriktat massmedia, samt 2) en bevisgruva. Med bevisgruva avses en insamlingspunkt för all världens egentligen helt godtyckliga avvikelser, överträdelser och indicier - alltså bevis på att individer begår vad man kallar brott mot godtyckliga regler. Syftet med insamlingen av dessa "bevis" är att i varje enskilt ögonblick kunna stänga av, låsa in eller på annat sätt göra sig kvitt en person med idéer och tankar som inte passar sig i det politiskt korrekta samhället.

Om Internet blir dessa två saker - då är det ju något annat än det en gång varit och en sådan förändring sker inte utan att det äger betydelse. Stor betydelse. De överträdelser var och en numera kan sägas göra på Internet är inget annat än förlängningen av den så vanvettigt barnsliga föreställningen om arvsynden. En kulturellt/samhälleligt pålagt synd för att få människan att stå med mössan i hand och tigga om nåd istället för att leva livet som suveränt själsligt upplysta individer med all universums visdom i sitt hjärta.

Och om Internet blir sådär enkelriktat, politiskt korrekt - vart tar då alla uttryck vägen? Ska vi bygga oss ett nytt Internet? Ett världsomspännande adhocnät. Säkerligen görligt och helt klart i mänsklighetens bästa intresse, men kommer det inte att bara bli en ny godtycklighet för Makten att tugga i sig av. De gillar närkamper. Ska vi – alla de små – ge dem det?

Eller är det dags att kliva upp för det mystiska trappsteget. Ta det ett snäpp till. Är det så att vi ska ta och öppna luckan till oändligheten. Låta den universella visdomen skölja över oss och finna sätt att kommunicera, visualisera och utbyta allt det vi kan tänkas vilja utbyta bortom den strikt fysiska värld vi alla fostrats in i illusionen av? Är det fria internets död kanske början på en andlig revolution av aldrig skådat motstycke?

Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Och jag tror att Internet funnits med oss en tid för att vi ska få det tydligt illustrerat för oss att vi behöver kommunicera med varandra. Allihop. Hela tiden. Eftersom vi i själva verket är en och samma. Det har hjälpt oss att finna varandra, svaren på våra mest grundläggande frågor och det har skapat behovet av universellt umgänge med andra själar. Återetablerat känslan av den där enorma gemenskapen vi alla är en del av. Så när det försvinner - då står vi där med ett tomrum som vi obevekligen kommer att vilja fylla. Ingen gradvis nedstängning i världen kommer att låta mänskligheten luras på den punkten.

Vad händer då – rent konkret – när tjattret tystnar? Vad händer då vi inte längre utan risk för reprissalier kan uttrycka våra tankar denna väg? Det går på djupet istället. Såväl uttryck som frågor kommer att äta sig djupare ner i oss och så småningom perspirera i sällskap med andra. Nära sällskap. Fysiskt. Vi kommer att finna vägen tillsammans, vid sittande bord så att säga. Upptäcka kraften, sensationen och obevekligheten i oss själva och varandra. Och då har den lilla puttefnaskmakten som tror att man genom att kväva uttrycken kväver deras källa kanske uppnått sitt mål. Att framstå som så patetiskt små och betydelselösa de faktiskt är.

Inte irrelevant

2012-01-27T11:35:00.000+01:00

Magsjukor vi skola minnas.

Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor

2012-01-26T10:50:00.001+01:00

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.

Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.

Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.

TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.

Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.

Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.

Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.

Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.

Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.

Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.

Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.

Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.

Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.

47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.

Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.

Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.

Prognos

2012-01-25T20:31:00.004+01:00

Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till.

Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre.

I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansvar för de som lämnat sitt bifall på sista raden. Det stod egentligen var och en fritt att åse vad det var som försiggick. Men media och kommentatorer var skickligt fasttejpade vid sakfrågor och tilläts inte under några omständigheter kommentera helheten, helt i enlighet med deras syfte och ägarstruktur – något som inte heller var särskilt dolt.

Försörjning av vatten, mat, energi,, medicin och transporter hade länge centraliserats. Nu lades funktionerna helt i händer på privata operatörer – samtliga i sin hand knutna till storkapitalets kreditbaserade järnnäve. Ingen kunde egentligen missa vad det var som skedde – påverkan var tydlig precis överallt i samhället, men ingenstans hördes någon protest värd namnet. Istället fortsatte privatiseringens entoniga lovsång sin förinspelade slinga utan uttydbar variation. Det enda man kunde se var faktiskt tröttheten hos sångarna. De förväntade sig motstånd, men när de inte fick det somnade de nästan. Inte heller det väckte något uppseende.

Pengarna styrde världen. Framgång, välmåga och livskvalitet mättes i pengar. För ett stort antal människor utgjorde pengarna själva målsättningen med existensen. Människor lämnade sina barn på morgonen för att tjäna pengarna och hämtade inte upp dem förrän sent på kvällen, då trötta och indoktrinerade av samhällets pengakyrka dikterade pedagogiska barnförvaring. Pengarna skapades ur ingenting, men de hyrdes ändå ut mot ränta och personlig skuldsättning.

I princip allt i samhället kostade pengar. Mer och mer pengar. Hela tiden. Och för att kunna leva behövde alltfler låna pengar. Man kallade det låna, men i själva verket var det ju inget lån utan ett utbyte av pengar gentemot ett inträdande i vad man kallade för skuld. Man sålde helt enkelt sin frihet i utbyte mot pengar. Inte heller detta faktum var egentligen dolt utan fanns för var och en att ta reda på om de inte varit så hypnotiserade av sin världs komplexitet.

Människorna blev allt tröttare. Färglösare. Allt mer håglösa. De hade för längesedan slutat bry sig om andra och de senaste tio åren hade de mer eller mindre hört upp med att bry sig om sig själva. De sprang. Från punkt till punk i de signalstarka mönster de leddes i, utan att se sig som havandes tiden att reflektera över vad det var som försiggick. I dem. Hos dem. Kring dem. Människan var jagad. Konstant jagad in mot sitt eget medvetandes opaka inlärda vägg.

Anledningen var egentligen fullt synlig, precis överallt. Hur fartblindheten framtvingades genom de intryck man matats med. Hur den centraliserade matindustrin, de fluorerade kommunala vattnen och den hypnotiska underhållningsindustrin fast förankrat en ridå av bly i var och ens sinne som förhindrade människan att se, tänka på eller ens ana vad som försiggick. Fastän allting så att säga skedde precis framför deras ögon.

Det fåtal som slarvade med TV-tittandet eller bibehållit sitt barnsliga oskolade fria tänkande alienerades raskt via det offentliga mönstrets politiskt korrekta fördömande. Det såg chanslöst ut. De militära inrättningarna började samlas till den grad att den sista striden för en ofri planet kunde ta sin början. Efter ett stort antal ganska intensiva tester av människans påverkansgrad bedömdes tidpunkten mot hösten 2012 vara passande. Det var då det hela planerats.

Under den föregående vintern och sommaren började människan vrida på sig. De interpersonella frustrationerna blev allt mer intensiva då människornas själar av naturens egen själ(v)bevarelsedrift ingöts med universell visdom och ärlig välmening. Individen erfor ett nästan paniskt tryck att å ena sidan leva upp till den skeva världens alla vanvettigheter och å den andra sidan leva i enlighet med själens inneboende enkelhet.

Sommaren 2012 blev den verkliga vändpunkten för de allra flesta. Helt plötsligt kändes andra människor nära. Där förut prestige, rädsla och skuld härskat började man nu kunna skratta åt vansinnet och finna varandra i stunden. Man fann det vansinnigt underhållande att man faktiskt köpt ett stort, världsomspännande bedrägeri men den absurda bilden gjorde att man inte reagerade med ilska utan inte kunde annat än skratta åt eländet.

Makten - vi kallar dem så. Makten hade sitt mål klart för sig. Det var slutet på en mångtusenårig plan, så djärv och så tålmodigt utförd att den i sig knappt var greppbar. Det var däremot dess mål – ett fullkomligt världsherravälde där människor, natur och andlighet var noggrant inlåsta och hållna i schack av de som själva kallat sig universums härskare i generation efter generation.

Makten visste att mänskligheten vaknade. Det var alls inget nytt, utan en utveckling de känt till sedan spelets begynnelse. De kände till det cykliska i mänsklighetens andlighet och visdom. De kände tidens förutsättningar och hade kännedom och visst handlag med fysiska dimensioner bortom vår gängse världs. De hade noggrant kultiverat vad vi kallar vetenskap för att stödja den kraftigt beskurna världsbild som möjliggjorde förnekandet av de krafter som med obeveklig kraft kastade sig över var och en på planeten i syfte att få dem att anträda vägen till en värld bortom bedrägeriets grepp.

Makten gick en balansgång. Alltför intensiva manövrer för att beskära människan riskerade att väcka den samlade massans uttalade misstänksamhet. För små framryckningar riskerade göra avancemangen resultatlösa. Det var inget lätt spel och dess svårighetsgrad ökade exponentiellt allteftersom tiden gick. Man hade mätmekanismer på plats. Internet och övervakningen av densamma var den kanske mest utvecklade. Även spridningen av information som riskerade att få människor att vakna upp var ur den aspekten användbara. Man såg tydligt vart människorna stod. Vad de stod för, vad de trodde och inte trodde på – egentligen. Och kunde styra sin mediala propagandapparat för att forma perceptionen till önskad världsbild.

Vintern 2011/2012 ökade glappet på ett tidigare aldrig skådat sätt. Mänskligheten höll på att vakna upp – det rådde inte längre något tvivel. Till och med i Sverige – detta annars så föredömliga land inom den mjukare linjens så kallade fullskaleskendemokratiska välfärdssamhälle – stod det klart att var och en mer eller mindre hade i sig vad det var som var rätt och vad de matades med. Det var tydligt att de bägge bilderna skilde avsevärt. De förstod, men visste inte riktigt vad de skulle göra med känslan. Den fick bida sin tid i djupet och vann sina uttryck på de mest skruvade sätt.

Eftersom generation efter generation av Svenskar fostrats i det tysta fördömandet av inte bara andras utan i allra högsta grad även den egna tanken stämde inte webbtrenderna riktigt. Vi ville inte veta, därför letade vi inte. Vi avhöll oss aktivt att bekräfta våra värsta farhågor eftersom vi inom oss visste precis hur det låg till. Vi avvaktade. Bidade vår tid. Fortsatte att blunda och kände hur värmen växte inom oss istället. Paradoxalt nog var det offermentaliteten som gjorde oss så framgångsrika i slutskedet.

Den moderne Svensken var ett socialt experiment med rötter i efterkrigstiden. En produkt av den psykologiska krigföring mot framtiden andra världskriget egentligen varit buret på ett selektivt psykoekonomiskt spel i fyra faser hade Svensken formats utifrån offerrollen. Man brukade säga att Svensken var världens mest avundsjuka och gnälliga folk, trots att man på pappret hade världens högsta levnadsstandard i årtionden. Det var ett gott betyg åt de som skapat Svensken.

Detta var exakt den design man önskad när man under trettiotalet drog upp riktlinjerna för efterkrigets Europa. Centralt för just Sverige var att man skulle hålla nere möjligheterna till andlig tillväxt genom större upplevelser eller sinnesrörelser. Död, fattigdom, utsatthet, våld och andra liknande företeelser bekämpades därför här på ett annat sätt än på andra håll. Den som ändå råkade ut för något lyftes fram, värmdes och gjordes effektivt liten. Offerrollen var Svenskens trygghet. Och med den kom rädslan för allt. Till en början med rötter i folktro, senare uppblåst till en samhällelig panisk rädsla för allt och alla.

Svensken blev lättregerad. Sverige likaså. Offermentaliteten gjorde oss emellertid ytterst effektiva i fråga om att uthärda bedrägeriet. Vi lät smärtan bli till värme, allt med hjälp av offermentalitetens bakvända reaktion. Hur? Jo, genom att använda sig av det alibi offret alltid hade. Den som hade ont, mådde illa eller upplevde stress slapp delta en stund. Kunde stanna hemma från jobbet och få lite andrum. Samma sak, men i annan tappning. Vad som kanske kan se ut som en hoper oengagerade zombies är i själva verket människor med högt utvecklad känsla för ansvar. Svensken visste att de inte var ansvariga för bedrägeriet. De spelade med eftersom det var vad som behövdes. Men nekade – på goda grunder – ansvar för helheten. Vi visste att det var fel, men vi tillät oss njuta av smärtan istället för att slå tillbaka. Något som i det långa loppet skulle visa sig ytterst avgörande.

När värmen började flytta sig mellan människor gick det fort för Svensken att släppa offerrollen och snabbt växa till naturlig storlek. Med ett litet, väl etablerat språk, naturliga småskaligheter och en förtjänstfull inblandning av religion och kultur från andra länder erövrade värmen snabbt den så kalla andliga scenen här i norr. Den totala frånvaron av livsåskådning hos det stora flertalet gjorde att känslan av närvaro drog fram som en löpeld och tände sinne efter sinne på bara några månader. Den andliga utsvultenhet som rått i världens mest rationella land gjorde att vi sög åt oss av våra nya förmågor och insikter som kraftigt uttorkade svampar i en öken som just välsignats med regn.

Tunga sjok av bedrägeri föll av människor som reste sig tillsammans och helt sonika vände bedrägeriet ryggen. I och med att man levt så nära naturen rent fysiskt och eftersom landet ännu var relativt glest befolkat fann man sätt att möta de konstlade bristattackerna. Nästan alla var mer eller mindre belånade till tänderna vilket gjorde skulder i bank till den absurda företeelse de faktiskt var. Pengasystemet avskaffades i praktiken långt innan det gått upp för de som trodde säg äga tillgångar av monetärt värde.

När det verkliga mullret började mot hösten stämde inte insatsstyrkornas kartor med verkligheten. Och vad värre var – militären infann sig inte längre. Hela detta gigantiska streck i räkningen för makten berodde på en enda liten detalj. En liten, men viktig missräkning. Den om Svenskens beskaffenhet. Svensken verkade inte förstå vad som hände. Svensken gav inget uttryck för att ha avslöjat bedrägeriet.

Men i sig själva visste de flesta mer eller mindre medvetet vad som försiggick och var också mentalt rustade för att möta såväl känslan av bedrägeriets faktum som det samhälleliga sönderfall man planerat. Det kom som en befrielse, faktiskt. För den grad man pressat offerkoftan, den press var och en kände på sina axlar att gå till sitt jobb och åsidosätta sin inre röst, den var så hög att vad som helst som bröt rutinen var välkommet.

Så kom det sig att när snön åter föll hösten 2012 var Sverige inte längre ett land. Det var i och för säg exakt vad makten planerat. Men i maktens plan stod att Sverige som helhet med natur, människor och rubbet skulle vara helt överlåtit i Maktens våld och ingenting kunde visa sig stämma sämre då så gott som varje ort vid det laget mer eller mindre i praktiken själva kunde fungera oavhängligt. Inte som tidigare – inte alls, och det var just det som var själva meningen. Med precis alltihop.

Vi kommer att vilja tacka de som förrådde oss för de kommer att ha visat oss hur viktiga vi är för oss själva och för varandra.

Tvärtomtanke

2012-01-21T09:20:00.004+01:00

Jag har aldrig kunnat köpa rövarhistorien om att koldioxid är skadlig. Inte från första början och ju längre den sampolitiskt korrekta klimatcirkusen drar absurditeten desto tydligare framstår hur konstruerad hela klimatfrågan egentligen är. Klippet nedan gav upphov till en intressant motpolstanke; den om att koldioxid är en förutsättning för ökad tillväxt.

Hittad på vaken.se

Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna?

Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske gäller även det motsatta - de av oss människor som får chansen att på ett uppbyggligt sätt vattna växter - vi växer kanske själva.

Nu är det ju dessvärre så att vi ofta vill manifestera och hjältegöra oss själva i vårt hjälpande. Analogt med växtexemplet slänger vi därför ut garderobsblommor i stekande solsken så att de precis bara nästan dör. Sedan springer vi dit i bästa välgörarkostuym med vattenkannor och skuggparasoller och får våra namn inristat på välgörarnas plakettstativ.

Den bland annat katolska synen på synd och goda gärningar har förvridit en hel civilisation in i ett falskt välgörarbeteende som vid dagens slut inte gör annat än fastlägger den ordning som skapats för att det ska finnas tydliga behov att visa sig välgörande gentemot. Skänka pengar hit och dit. Pengar är det sista någon människa behöver - egentligen. Insikten om dess betydelselöshet är emellertid en gåva av total frihet.

Problemet är väl bara det att man enklast upplever nämnda betydelselöshet om man under en period får uppleva att pengar inte är begränsade och därigenom mister sin maniska kraft. För penningen är ju just det - maniskt greppande av sinnet - en väl utarbetad kidnappning av önskan hos varje subjekt. Språken talar tydligt till oss - Money, Mani, Manisk.

Obegripligheter

2012-01-20T09:58:00.000+01:00

Den lysande punkten försvann under trädtopparna på ett halvt ögonblick. Dess hastighet var obegriplig, men det råder ingen tvekan. Ljuset försvann lika plötsligt som det kommit farande bakom den mörka gardinen av granar som knappt avtecknade sig gentemot den sena nattens djupa himmel.

Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma.

Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar.

Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okomplicerade närvaron själv rullar glödande bollar av ord som brinner av kärlek och färdas med obegriplig hastighet.

Laddningen sjunger i alltets sammanhållande strängar. Vibrerar och ökar i intensitet till eldfängd resonans. Hettan i vår förening äger sin egen värld mitt i denna men också i andra, som ett tvärsnitt skuret en kniv av kärlek, vässad på lustens slipsten, blänkande skarp i mörkrets ljus.

Obegripligt, men utan ansträngning förstått. Inte med tanken, kunskapskravet eller ägandet av en färdighet utan genom sinnets svepande blick, genom själens öga in i vad som är och alltid varit allt. Vad som egentligen lever och skapar de skuggor vi iakttar från andra sidan verklighetens duk.

Det finns många flikar, många områden att väcka mänskligheten inom. Samtalet, det är var alltihopa äger sin startpunkt. Mänskligheten växer till den punkt anomalier kan bemötas med sinnets klarhet istället för offrets destruktiva reflexer. Samtalet ger mig all den insikt jag behöver.

Jag älskar henne. Det är allt jag vet. Allt jag egentligen begriper. Det har alltid varit så. Alltid. Kommer alltid att vara, ty för oss finns inte tiden. Har aldrig funnits.

Bubbel med avstamp i vatten

2012-01-15T10:56:00.005+01:00

Vattnet är sannolikt snart en bristvara. Drickbart vatten, alltså. Sådant man köper på kran in i hemmet via vad som en gång var kommunala vattentäkter och som i rask takt fallit i privat ägo. Eller – privat och privat – så är det ju inte riktigt.

För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.

Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.

Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.

Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.

Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.

Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.

Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.

Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.

Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.

Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.

Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.

Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.

Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.

Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.

Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.

Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.

Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.

Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:

Pengar finns inte. De skapas av banken hela dagarna i utbyte mot personlig skuldsättning. Om vi inte erkänner skulden så försvinner pengarnas makt.
”Nyheter” är teater. Noggrant utvalda epistlar för att få oss att frukta varandra och annat lämpligt. Om vi slutar upp med att lyssna till nyheterna blir världen bättre på ett ögonblick.
Alla vet allt. Att lyssna på experter är att lyssna på de som satts av bedrägeriet för att hålla oss i schack. Lyssna till dig själv istället så börjar saker kännas rätt med detsamma.

Jag säger inte att vi ska göra revolution. Det behövs inte. Vi behöver bara vakna till och känna hur den inre övertygelsen väcks. Vi behöver bara känna att våra hjärtan styr världen och att vi är helt suveräna. Att inget styr oss och att vi inte är någons tillgång utan helt och hållet våra egna mästare. Det är allt. Forma synen på livet på det sättet – då märker man hur även smärta och motgångar passar in utan att ta energi.

Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…

På museum

2012-01-13T12:27:00.007+01:00

”Vi går nu vidare ut i hangaren”. Sorlet stiger i gruppen bestående av ungefär femton personer. Alltifrån rena turister till folk som angjort museet för att konkretisera den uppgörelse de har i sig själva. ”Detta plan var ett av de bägge tvillingplanen. Det fördes hit till det som då var en armébas och tömdes på passagerare under förevändning att planet hade allvarliga tekniska svårigheter. Resenärerna leddes att vänta i ett väntrum. De serverades mat och dryck och dörrarna låstes. Några timmar senare när förgiftningen tagit livet av de flesta närvarande gick soldater in och avlivade de få som ännu visade livstecken.”

After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt eller integritetsdatainsamlande datorhall.

Effektivitet och innanförskap

2012-01-13T09:30:00.003+01:00

I två årtionden har jag jobbat under effektivitetens flagg. Det är ju där IT ska betyda som allra mest, inte sant? Tekniskt stöd för att höja produktiviteten från det personliga planet hela vägen till det multinationella företagets alla affärskritiska processer. Och inte sällan har jag sett verkligt effektivitetshöjande programvaror med potentialen att revolutionera branscher och arbetssätt.

Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap.

Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att bli bortrationaliserade kan människor fortsätta vandra över varandras döda kroppar för att bibehålla det egna innanförskapet.

Innanförskap? Jo, vi får väl kalla det så. Föreställ dig ett lägenhetshus. Tre våningar, fyra uppgångar. Tre lägenheter per våningsplan. 36 lägenheter inalles. I snitt 1.5 person per lägenhet. 54 människor. Hur många av dessa människor känner varandra? Hur ofta gör de något tillsammans? Hur många av dem har ett jobb? Hur många lever under pengarnas makt? Och hur många är tillfreds med livet och sig själva?

Vad jag försöker säga är att innanförskapet – utanförskapets motsats – innebär att man är en miserabel slav under penningen, främjad från mänsklig kontakt, fast i rädslor och injicerade aggressioner i en miljö skapad för att främja människor från varandra i små celler, staplade på varandra med maximal ljudisolering och strategiskt placerade konflikthärdar.

Ett mycket effektivt sätt att bygga bostäder, förresten.

Nej, gott folk. Vi kan bättre än så här. Det vet vi – allihop. Det är därför innanförskapet är så smärtsamt. Smärtan har ett syfte - att bulta människan gul och blå med självinsikt. Inte förrän man accepterar sig själv kan man lämna spelet. Och då är inte utanförskap längre ett begrepp. Då kallas det suveränitet. Personlig suveränitet. Återerövrad och obeveklig.

Hur? Berör andra så berör de dig tillbaka. Dra en vits i ICA-kassan. Den som blänger på dig och inte vågar svara på din lekinvit dömer inte dig, han dömer sig själv. Åt den som lyser upp och svarar har du givit en gåva. En gåva av mänsklig närvaro och lekfullhet som sprider sig som en löpeld. Vår utmaning. Vår uppgift. Och - vårt förbannade ansvar.

Om att växa

2012-01-10T22:44:00.004+01:00

Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik.

Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.

Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?

Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.

Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.

Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.

Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.

Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.

För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.

Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.

Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).

Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.

Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…

Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.

Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.

Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?

Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.

Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.

Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.

Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.

Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.

Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.

När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.

Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.

Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.

Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.

Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.

För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.

För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.

Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.

Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.

För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.

Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.

Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)

Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.

Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.

OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)

Att bli vuxen...

2012-01-09T17:43:00.004+01:00

Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll.

Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.

Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.

Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.

Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.

I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.

Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.

Om att känna människor

2012-01-08T11:23:00.003+01:00

Jag har haft förmånen att få lite större emotionell spännvidd i mitt liv de senaste åren. Från att ha levt i en liten låda av självbegränsning i åtskilliga år kunde jag efter att ha bråkat mig fram till den lysande kärleken och funnit svaret på alla mina tystnader i hennes släppa ut mig själv ur lådan för lite drygt tre år sedan.

Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt.

Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin sorti helt själv.

Jag saknar honom, givetvis. Men hans sätt att lämna livet var lika positivt och livsbejakande som hans sätt att leva det och hur det än var lyckades jag inte bli så där vanvettigt bestört ledsen över detta fall av döden. Jag var (och är) ju i grunden fullkomligt lycklig över allt som hänt i livet och hade kanske inte det erforderliga ”sorgekapitalet” för att iscensätta en verklig sorgemanifestation.

När döden började komma på regelbundna besök formades ett slags mönstersyn. Jag insåg att jag kunde fortsätta att vara lycklig men samtidigt se människor runtomkring fullkomligt bryta ihop av sorg inför mer eller mindre avlägsna bortgångar. Och inte bara dödsfall, jag såg människor som faktiskt hittade anledningar till ledsamhet i vardagligheter.

Folk som vadade runt i ett töcken av ledsamhet, bärandes en osynlig börda, brottandes med sina monster. Många beklagade sig. Satte sig här och puffade ur lite ur sin negativa tryckkokare. Jag tyckte det var märkligt. Allrahelst efter att min fru också kommit upp på dödsfallsbanan. Vi satt här, relativt glada i hågen trots döda fäder och annat och ser människor nästan gå under av småsaker de ur en viss betraktelsevinkel faktiskt kan anses ha varit upphov till själva.

Jag började skärma av mig från dem. Fnös lite åt alla småsaker som grusade omvärldens alla själar. Det blev tyst och lugnt. Föraktet växte. Fnysandet fick ta sin tid. Och så småningom blev det lite enahanda. OK. Folk har bekymmer. Bekymren formar dem. Jag är inget undantag utan ett direkt resultat av vad jag utsatt mig för genom livet.

Jag har haft förmånen att få vara mig själv fullt ut – hur många får det egentligen? Eller får och får, jag har ju haft den friheten hela tiden men inte förrän jag träffade henne som faktiskt ser mig exakt för den jag är kunde jag verkligen släppa ut mig själv ur buren. Och då kan man ju fundera… Är det kanske så för flera?

Kan det vara så att man måste bli igenkänd bakom sina krusiduller för att mäkta leva i full uppriktighet? Jomenvisst kan det väl det! Och efter en stunds iakttagande blir det ju lättare och lättare att se vart knutarna sitter hos folk. Och istället för att gå och gömma sig inför deras brottningsmatch med sig själva och den tillsynes negativa energi det alstrar – kan man kanske hjälpa till?

Jag tror det. I allra högsta grad. Inte genom att sticka pekfingrar i ögonen på dem och skriva på deras näsor vad de ska göra utan genom att bestämma sig för att se det där som behöver ses för att man ska våga släppa sig själv fri. Människor blir inte trevligare än man låter dem bli. Kanske är det just det där ögonblicket av insikt av att någon annan ser mig utan krav som är var och ens personliga vändpunkt.

I så fall är det ju inte så mycket snack om vad som behöver göras här i världen. Ut och kika. Så tar vi och vänder skutan människa för människa. Värld för värld.

Hur man iscensätter en apokalyps

2012-01-05T19:39:00.007+01:00

Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom.

Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.

Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.

Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?

Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.

Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).

Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.

Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.

Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?

Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.

Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.

Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.

För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.

Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.

Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.

Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.

Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.

Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.

I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…

(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)

Mer för den som vill:

Prova något nytt!

2012-01-03T20:06:00.015+01:00

Historien om mannen med utpräglad stockholmsdialekt som klev in på kafeet i Överhogdal och undrade om han kunde få ta med sig en kopp kaffe och fick till svar att ”ta koppen med dig – du ska väl tillbaka åt den här vägen en gång” satte sig. Det är inte den sortens förtroende man kanske väntar sig av sina medmänniskor. Att bli anförtrodd någons egendom.

Det är kanske den enklaste barriären av alla att bryta, den att låna ut saker. Att lätta lite på skräcken för att någon ska ta, förstöra eller ge bort sådant vi anser tillhöra oss själva. Väl inpiskat för att förhindra en generös gemenskap. Och framförallt som motiv för ett mycket sjukt alla-köper-samma-saker-och-använder-dem-max-en-gång-om-året-samhälle. Jag tänker givetvis på alla dammiga slagborrar, fyrhjulingar, släpvagnar, traktorer och potatispressar.

Denna eldgaffel finns att låna på Olsbovägen. Pinnsvets ingår i lånet.

Ja, ni begriper säkert vad det är jag vill ha sagt. Men nu är det nytt år och nya tag - klartext var det. Här kommer således några konkreta förslag på hur man kan utforska generositetens jungfruliga mark med ytterst enkla medel. Övningarna ger inte sällan mycket starka och tydliga återkopplingar. Laborationsanvisning:

Släpp före någon i kassakön
Bjud någon på den parkeringsruta du just spanat ut
Bjud någon på lunch eller fika utan krav på motprestation
Betala någon annans bortglömda ICA-kasse
Erbjud dig aktivt att låna ut dina ägodelar. Om du känner dig orolig, börja med mindre saker t.ex. fogsvansar, husgeråd och hygienprodukter.
Öka succesivt via bilar, släpkärror och snöskyfflar.
Uppgradera slutligen till de verkligt avancerade områdena som sommarstugor, tid och medkänsla.

Lycka till och mycket nöje! Var du ska få tiden att vara generös ifrån? Det ger sig när du väl kommer igång, det lovar jag. Någon som behöver en Didrikssonjacka storlek 56 förresten?

Tecken i skyn

2012-01-02T11:00:00.006+01:00

Jag har de senaste åren iakttagit flygtrafiken ovanför mitt huvud med tilltagande fascination. Tidigare, när jag bodde i Uppsala och nästan aldrig var hemma, var det inte så märkligt. Uppsala ligger granne med Arlanda och är således en del av korridorsystemet. Men så flyttade jag till Viken. Och ut på landet. Jag kunde följa utvecklingen på himlen under dagen och det var inget snack om vad det var jag såg.

Inget uppseendeväckande. Det är just det som är uppseendeväckande.

Flygplan. Uppemot fyra fem i timmen. Vita. Helt omärkta (dock ej obemärkta). Flyger förbi och efterlämnar kondensstrimmor. En halvtimme till timme senare har kondensstrimmorna fällt ut till moln. Ytterligare en timme senare är himlen helt molnig. Det blev omöjligt att inte försöka nysta reda på vad det var som försiggick. Via de offentliga databaser som finns framgick att hundratalet reguljärflygsrörelser över området var uteslutet.

Klara dagar med stillastående luft ser jag att det är många som vänt blicken uppåt. Som ser de symmetriska linjerna forma mönster av blivande molnighet. Som i väntan på bussen spanar in formationerna och funderar över vad det är som försiggår. Det mest fascinerande med denna företeelse är emellertid inte själva sprejandet. Det är faktiskt på hur många nivåer fullgoda förklaringar till dess existens faktiskt återfinns.

Ett fenomen – många förklaringar.

Fenomenet kallas chemtrails eftersom en av de gängse förklaringarna är att de sprejade spåren innehåller kemikalier med olika verkan och syfte. Allt det där finns att läsa sig fördärvad kring så jag tänker inte gå in på det. Jag är inte heller helt säker på att jag kan rekommendera någon annan att gå in på det. Lätt att fastna och därmed lätt att förlora riktning och överblick.

Tecknen i skyn kan tolkas som normalt bildande av iskristaller efter reguljärflyg. Men när man ser att planen är omärkta och på andra ställen än där reguljärflyg huserar (reguljärflyg får bara flyga i förutbestämda så kallade flygkorridorer) kan man ju drista sig att det är militära flygningar det handlar om. Sedan ser man att de håller sig till symmetriska mönster och faktiskt skapar mönster på himlen, då finner man snart indikationer på att det är klimatåtgärder som försiggår.

Ingen ovanlig syn. Endast i undantagsfall spårlösa.

Just där lämpar det sig tämligen bra att exemplifiera denna företeelse, för kring klimatfrågan råder många vitt skilda meningar. Man kan ju tänka sig att det sprutas substanser ut i atmosfären för att bromsa den förfärliga globala uppvärmningen. Partiklar som reflekterar ut solljus och dämpar temperaturökningen. Men man kan precis lika gärna tänka sig att partiklarna reflekterar den värme och strålning som har sitt ursprung på planeten och på så sätt förvandlar atmosfären till något av en mikrovågsugn.

Vidare längst de möjliga förklaringarna finner man rapporter om att människor och djur blivit sjuka av besprutningen. Korskopplar man så den iakttagelsen med de officiellt uttalade men inte så där vansinnigt ofta återgivna ambitionerna hos en stor del av världens elit att minska jordens befolkning snurrar det kanske ett varv eller två i magen. Men det är helt OK. Det är ju bättre att faktiskt tillåta sig leka med tanken på vad det är som händer än att fortsätta blunda.

Hur kul är livet om man inte tillåter sig själv att leka med tanken på hur saker förhåller sig? Vad lär man sig genom att fortsätta blunda och bita hårt i bitringen samtidigt som man med drypande sarkasmer försvarar en världsbild som kanske är utformad för att ta kål på sig själv och en närmaste? Exemplet med Chemtrails är signifikant för det visar på hur många nivåer en del i den omänskliga planen kan ha. Samtidigt.

Och det är sällan på ett enda sätt. Istället brukar det förhålla sig på alla sätten samtidigt. Detta med att söka en förklaring på de oförklarligheter vi ser är inte möjligt förrän vi funnit något som på individuell basis konstituerar en sanning. Jag börjar närma mig min. Det är en hisnande känsla och det ger en sådan frid åt sinnet att världen börjar förändras precis som man önskar.

Jag tror (på fullaste allvar, så bit hårt i ringen ni som kämpar under parollen "jävla foliehattar") att fenomenet chemtrails syftar till samtliga saker beskrivna i pyramiden. I fråga om global uppvärmning tror jag att chemtrails-fenomenet är en viktig beståndstel i att åstadkomma just densamma och att global uppvärmning inte är något fenomen vi med vårt koldioxidutsläpp orsakar utan att det är ett vapen för att minska befolkningen på planeten.

Hur smidigt som helst! Man skrämmer skiten ur människor och makthavare och pekar med hela handen och får dem att frivilligt producera till exempel detaljerade rapporter kring vad som händer om polarisarna smälter och havsnivåerna stiger. Sedan startar man den globala mikrovågsugnen i läge defrost för att åstadkomma den befolkningsminskning man ju fått verifierat att det kommer att ge. Samtidigt som allt detta sker håller man mänskligheten i schack genom att begränsa deras livsföring under förevändning att de själva orsakar den globala uppvärmningen genom att andas, åka bil, äta nötkött och andra syndfullheter. Det är vad jag tror.

Vad ska vi göra åt det, då? Jo, på den punkten så är jag ännu mer säker. Om du sitter mittemot en människa som blåljuger dig rätt upp i ansiktet. Om du bara fast och orubbligt stirrar denne i ögonen utan att säga ett ord, utan att röra en min. Vad händer? Personen i fråga kommer förr eller senare att anförtro sig åt dig eller någon annan. Trollet spricker. Du kan bli den som ger denna människa en ny start bortom lögnen. Vi ska över tröskeln en och en. Såsmåningom finns ingen kvar att vidmakthålla dessa mycket avancerade planer för mänskligeten. Istället sitter vi och drar dåliga ordvitsar och grillar korv en bit bort...

Nu kör vi!

2012-01-01T10:48:00.000+01:00

Det här året är inte som andra år – det är jag helt övertygad om. När vi summerar 2012 kommer vi nog att göra det i en ganska annorlunda värld. Jag har fått för mig att penningen släpper greppet om människan det här året. Att vi kommer att börja se hur störtlöjligt vårt tjafsande och vår rädsla för varandra faktiskt varit. Jag tror att vi kommer att få upp ögonen för oss själva och därmed varandra.

Ungefär när vi vederbörligen börjar ringakta penningen kommer trådarna desperat att dras in. Vi kommer att få uppleva varför allt centraliserats de senaste årtiondena. Vi kommer kanske att få begripa varför det varit så viktigt att dra kommunalt vatten till varenda håla, förse den med en central vattenkran och sedan sälja den till en privat och rejält belånad operatör.

Vi kommer att få känna på en mer fullödig betydelse av offline-begreppet och sist men inte minst finna ljuset i mörkret efter elnätets gradvisa nedsläckande i ett sista men alldeles för sent försök att föra mänskligheten djupare i mörkret. Mörkret har ju till mening att få oss att se ljuset. I oss själva och i varandra. Ju djupare mörker desto svagare ljus kan vi upptäcka.

Det absolut viktigaste är att inte börja slåss. Hör ni det gott folk? Inte slåss! Inte låta offermentaliteten få en uppgraderad skepnad och släppa ut hela den förorättade känslan i en blodtörstig jakt på syndabockar. Inte ta tillfället i akt att försöka projicera vidare det jobbiga i insikter på andra utan dags att ta itu med skiten som en hel och fullkomlig människa.

Fronta monstret. Stirra det i ögonen och visa vad du är gjord av. Vad du tänker, önskar och känner är vad världen blir. Det håller inte längre att skylla ifrån sig och huka i rädsla. Gör det med den pulserande och taktfasta övertygelse som bor där djupt inuti var och en. Om du upplever ett kaos, en skenande kakafoni av galenskap i ditt liv så är det för att du ska finna just din inre övertygelse. När allt annat förlorar sin trovärdighet är det just den du kommer att belönas med.

Det här är ingen jävla strid eller inget krig. Visst, vi är angripna – så ända inihelvete. Men vad är det för angrepp? Det är ju bara en stor jävla provokation, inte sant? Så länge vi slåss är vi fast. Mörkret vill att vi ska slå tillbaka. Mörkret vill dra ner oss till dess bottennivå för att där spöa skiten ur oss. Allt vi behöver göra är att tänka den där tanken. Lösa upp knuten och i våra sinnen återkalla vårt deltagande i spelet. Gör vi bara det så faller bitarna på plats.

Det här ska bli hur kul som helst!

Arborism

2011-12-31T09:59:00.004+01:00

Grenverket är omfattande och organismen gammal. Rötterna hämtar sin näring ur det totala mörkret under jord och lever via sitt synliga myller av förgreningar av ljus och värme, omvandlat till detta träds ytterst syrliga savart. Vi växer upp i trädet. På grenar med namn som länder och i kojor omnämnda som samhällen.

Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot.

Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädkojan:

”Se här vad som händer i trädet! Det begås brott. Hemska, allvarliga brott. Vi sanktionerar via vårt stilla accepterande av vad som händer dessa saker. De våldtar, lemlästar, dödar och svälter hela befolkningar i ert namn och eftersom ni inte tänker så gör de det också rättfärdigt. Vakna förihelvete”.

”Nej, du. Jag vet minsann hur det ligger till. Vi slåss mot diktaturer och enväldiga, självutnämnda regimer. Vi slåss för frihet, öppenhet, fria val och en sund, produktiv ekonomi. Våra soldater och utsända är våra hjältar. De försvarar vårt sätt att leva, vårt sätt att ta hand om våra gamla, vårt ödmjuka förhållningssätt till vetenskap och kunnande. Så knip käft och kom och sätt dig i TV-soffan”.

Trädets grenar tar vårt syre och lever av vår rädslesyntes. Vi är skapta för att leva på marken, av marken, men vi föds in i trädet för att bevisa för oss själva och varandra att vi kan ta uti med denna tämligen ultimata utmaning. Vi kan slåss och kämpa på varje gren. Se den i sin relativa helhet, iaktta dess bedräglighet, förfasas och utkräva vederbörlig vedergällning.

Vi är satta för att se genom grenverket och finna den värld vi skapar på marken, kanske genom att sätta fröet till ett nytt, friskt träd. Vi kan utkämpa tusentals och åter tusentals strider i grenverket, men nya grenar växer ut hela tiden. Och grenar som inte längre håller måttet tillåts helt enkelt ruttna och falla av.

Vi behöver ta oss an trädet på ett annat sätt. Nej, vi behöver inte hugga ner det. Vi behöver bara se det för vad det är. Och stillsamt klättra ner allihopa. Dra tillbaka vårt deltagande ur ett nästan parodiskt bedrägeri som fängslat mänskligheten i årtusende efter årtusende. För när vi inte längre bor i trädet viker dör det av sig själv och vi kan sätta fyr på det i tidernas majbrasa.

Konspirationer finns det gott om. Godtyckliga etiketteringar likaså. Den som till exempel talar om alternativa förklaringar till att WTC-tornen föll till backen, Olof Palme blev skjuten eller vad svenska trupper för i Afghanistan och Libyen kallas gärna föraktfullt konspirationsteoretiker eller kanske rentav foliehattar. Och föraktet är ju som vi alla vet uttryck för kategorisk rädsla och fobisk skräck att omvärdera.

Hela vår vanmakt är omsorgsfullt konstruerad för att hålla oss tillbaka. Det tar en kraftansträngning att tränga igenom denna torpedvägg. Men likväl har vi alla verktyg som krävs i oss (själva) för att helt smärtfritt glida ur en uppfattning av världen in i en annan, bredare där allt finner sin förklaring.

Det börjar med vardagen. Vanorna. Och därmed oftast pengarna. Att fundera över vad pengar är, varför de är baserade på skuld och hur stor del av livet som går åt till att betala ränta – alltså att arbeta ihop till pengar som aldrig funnits. Och ränta betalar man ju inte enbart själv till sin kreditgivare, det betalar man till exempel via skatt, arbetsgivaravgift och via i stort sätt varje räkning. Alla företag och organisationer betalar ränta. Ränta som du i egenskap av kund bidrar till att erlägga.

Så. Där har vi en utgångspunkt. Ta en vecka. Sju dagar. 168 timmar. Hur spenderas dessa fördelat på:

Tjänande av pengar
Inmundigande av tillrättalagd information (TV/tidningar)
Skapande
Försöka få saker som inte är menade att fungera att fungera
Hjälpa andra människor
Leka med och forma sina barn
Älska och annat liknande
Ljuta av naturen
Uppleva inre stillhet och självläkning

Korskoppla sedan dessa iakttagelser med vad pengar är, hur alla de saker vi har i vår vardag är skapade för att krångla och gå sönder och reflektera över vad all denna tid som äts upp av saker som helt och hållet är konstruerade faktiskt skulle kunna använts till. Var skulle mänskligheten ha varit om vi stället lagt vårt krut på - ja - varandra? Och kanske på att skapa saker som fungerar...
Till exempel. Gott nytt! För nu jävlar talar vi nytt år!

Foliehattifnatt

2011-12-30T22:22:00.002+01:00

Jag tycker att det börjar bli dags för ett slags benämning på den roll man ikläder sig då man avfärdar eftertanke i strid med den politiskt korrekta idévärlden med omdömen som "foliehatt", "konspirationsknarkare", "klimatskeptiker", eller "skaffa ett jobb förihelvete". Ett slags motord. Några förslag:

skeptikterskeptiker
konspirationskonspirationskopspiratoriker
sanningsskeptiker
antimainstreamkritiker
alternativskeptiker
korttänkare
räddhågsen
lat i kolan

För handlar det inte om att bevara sin inre frid? Att slippa tänka efter och utmana den egna världsbilden utan i gammal god konsumtionsanda fortsätta att tillbakalutat insupa färdigtuggade sanningar med minimal ansträngning för att med jämna mellanrum bajsa ur sig plattityder och vid trängt läge likt en skunk skjuta ur sig en stinkande salva sarkasm?

Det finns en stark, obeveklig rörelse. Den sveper med sig tänkande människor i stor mängd och den gör att alltfler upptäcker hur bedrägligt det vi ser som sant faktiskt är. Sanningsrörelsen kallas den. Traditionellt media, vars uppdrag är att bibehålla rådande världsbild, försöker i gammal god stil stämpla om namnet sanningsrörelsen som en obskyr sak av antisemitisk eller annan politiskt livsfarlig art.

Om media, osanningens hemvist, så omsorgsfullt bemödar sig att söka omdefiniera nämnda rörelses agenda är det inget annat än reagens på att rörelsen är på rätt spår och att den faktiskt inte går att stoppa.

För där sanningen och dess upptäckare, drivna av inspiration och nyväckt entusiasm för en bättre mänsklig värld med blotta tanken förändrar densamma utan något som helst behov av samordning eller organisation kämpar lögnens försvarare i sina stinkande prestigeladdade katakomber av rädsla som den dödsdömda löngnens sista generations försvarare. Kan inte vara kul. Snart dags att släcka lampan och gå hem.

För innerst inne är alla människor.li

Utanför boxen

2011-12-29T09:31:00.005+01:00

Grannens unghäst hade funnit ett sätt att komma ur boxen. Glatt mötte hon sin ägare i stallgången om morgonen efter att med sina rörliga läppar dragit ur sprinten till boxlåset. Fick mig att tänka på oss. Mänskligheten, alltså. Fingrar vi på låset?

Låter vi tankarna vandra utanför de inlärt korrekta zonerna? Använder vi vårt tänkande för att utforska verkligheten och dess möjligheter? Låter vi oss själva känna vad vi känner, drömma vad vi drömmer och leva ut vad vi har i oss? Erkänner vi för oss själva vad det är för något vi är, hur vi interagerar med varandra och vad som är viktigt i livet?

Gör vi det?

Freedom!!!

Och om svaret på frågan är nej – vilket det beklagligtvis till stor del är – då måste man ju fråga sig varför. Varför gör vi det inte? Varför tar vi istället vår fria tid och sticker iväg till shoppingcentret att fylla på våra tomma själar med saker vi köper för pengar vi tjänat i utbyte mot vår personliga frihet och suveränitet?

Eftersom vi blivit rejält och grundligen lurade under tusentals år – that’s why! Vi har fått våra innersta och mest djupgående känslor, möjligheter och uttryck bortplockade och ersatta av ytliga zombiebeteenden, vart och ett noggrant utpassat för att ersätta våra naturliga behov och känslor.

Mest påtagligt blir det när man börjar titta på vad som är viktigt i livet. För visst är det pengar, inte sant? Att tjäna pengar så att man kan köpa saker. Saker som är utformade för att snabbt gå sönder så att någon kan tjäna pengar. Eller för att betala av lån på saker man inte har råd med men som man ändå inte kan leva utan. Skulder, uppkomna ur tomma intet men till fjättrande av människan. Dag ut och dag in.

Jag har haft tur. Så ända in i helvete med tur. De senaste åren har jag inte behövt underställa mig mönstret och springa till jobbet med andan i halsen. Jag har haft förmånen att experimentera med tankens kraft och tagit makten över min egen världsbild. Jag har återtagit delar av vad som givits mig från födseln men som sedan erövrats av en mörk, klibbig makt med taktfast målmedvetenhet.

Nu står jag här. Naken på något vis med vad som nog inte kan vara annat än en massa insikter. Jag står här och ser hur folk sliter sönder sig själva som del i en djävulsk plan. Hur de sätter sitt egna, sina barns och sina föräldrars bästa åt sidan för att tjäna penningen. Hur de gladerligt fortsätter ge upp sin personliga suveränitet till förmån för konstruerade behov, rädslor, skuldkänslor och begär.

Jag är absolut inte ensam om att se dessa saker. Tusentals och åter tusentals människor ser detta varje dag. En flodvåg av uppvaknande tankar sköljer över oss och förr eller senare kommer denna medvetandets tsunami att skölja över samhället och förändra det i grunden.

Det känns givetvis otryggt. För man vet ju vad man har, inte sant? Vad händer med trafikljusen, det kommunala vattnet, skolan, sjukvården, försvaret, polisen, det ekonomiska systemet och matförsörjningen om vi en dag plötsligt inser att vad som orkestrerat det hela – makten och penningen – inte haft något annat än sin egen vinning för ögonen?

Vad händer om vi vaknar upp, tar bladet från munnen och faktiskt på riktigt ger luft åt vad det är vi ser? Ur de innevarande makthavarnas perspektiv är det givetvis ett mardrömsscenario. De flesta av de som styr och ställer i det politiska systemet sitter i ett slags skruvstäd där de belönas för att lyda den bakomliggande maktens mer eller mindre dolda ordergivning.

Så länge som vi gapar och skriker om att makthavare ska utkrävas ansvar – lika länge kommer bankerna att kräva att vi ska betala av på våra låssaskulder och lika länge kommer spiralen att dra musten ur oss allihopa. ”Förlåt oss våra skulder såsom vi förlåta dem som oss skyldiga äro”. Det må vara ett citat från bibeln, en bok som misshandlats och misstolkats hårt av härskarreligionen, men det är likväl sant.

Makten - det som håller oss i sitt grepp - vad är det? Läs mer om det i "pyramidtankar".

Blunda. Ta ett djupt andetag. Inse att inget är någon annans fel. Det är du – jag – var och en – som gått på det. Det är vi som fåtts att frivilligt överge vår suveränitet. Men vi kan också ta den tillbaka – exakt i vilket ögonblick som helst. Och så snart vi tänkt den tanken vänder det.

Då bildas småskaliga, fungerande enheter. Människor du inte trodde att du kände dyker upp. Viktiga människor som inte bara bär en reflektion av dig själv utan som faktiskt sitter på rent praktiska nycklar för ditt liv utanför det konstruerade bedrägeriet.

Celler av småskalighet växer till allteftersom tanken om den personliga suveräniteten vinner kraft och ackumulerar energi. Till och med pengarna är med i matchen. Plötsligt följer pengarna tankens flöde. Tänker vi armod blir vi fattiga, tänker vi överskott strömmar pengarna in. Vi formar verkligheten med tanken. Tillsammans.

Och ju fler vi är som tänker, desto snabbare går förloppet. De som hållit oss i schack hänger snart inte med. Deras motdrag är i allt väsentligt desperata och via media får vi till oss en bild som är så fullkomligt frikopplad verkligheten att vi snart som helhet avvisar den för vad den alltid varit. En lögn med ambitionen att även den styra våra sinnen.

Steg för steg träder vi in i en verklighet av småskalig och människovänlig otvungenhet på våra – mänsklighetens – villkor. Steg för steg gör vi oss kvitt den mörka övermakt som hållit oss i sitt grepp i tusentals och åter tusentals år. En makt som skingrat varje antydan till samling. Som definierat oss själva som vår värsta fiende och som gjort allt naturligt till något förbjudet.

Vad är det då för värld vi går mot? Hur kommer det att se ut? Jag vet inte, men jag har en aning. Den gror så att säga under fötterna på oss. Ju fler vi är som tänker och formar vår egen, suveräna, värld – desto snabbare slår önskningar in. Kanske är det som så att när vi alla är där materialiseras våra tankar ögonblickligen.

Det är klart att rädsla i en sådan värld är ganska förödande. Så snart någon tänker kärnvapenkrig så bryter det ut. Kanske är det också därför vi måste igenom vad vi är på väg att göra upp med. Vi måste övas i att se vad negativa tankemönster leder till. För den dystra, grå, rädda och inneslutna värld vi lämnar bakom oss är ju resultatet av fruktan allena.

2012 står för dörren. Jag har varit lite tystlåten hittills. Det börjar gå över. Dags att ta bladet från munnen och låta fler smaka på sensationen hos de varma, förbehållslösa och konstruktiva tankemönster vi alla har i oss. Dags att börja lätta upp stämningen en smula. 2012 blir året då makten som vi känner den faller. De vet det och vi vet det.

Makten är inte människor. När makten släpper greppet så släpper den även människor från sitt grepp. De vi idag kallar makthavare, myndighetsfolk, bankföreträdare och andra bedrägeriets frontfigurer släpps ur sina roller och blir en del av uppvaknandets flodvåg. Alla ska med. Maktens verkan upphävs, ty den är inte mänsklig.

Lögnens tillväxt

2011-12-28T11:52:00.002+01:00

Väx eller dö, så lyder tillväxtskolans diktat. Och visst är det sant. I organisationer som växer finns tydliga mål, möjligheter för invidider att byta plats och en inneboende erövrardynamik. Ställt vid sidan av den statiska icke-växande organisationen där individerna under fortsatt konkurrens slåss om ett ändligt antal platser och erkännande ser man lätt tillväxtens fördelar.

Lögnen är precis likadan. Så länge den växer kan den vidmakthållas, utvecklas och frodas. Så länge man ger den utrymme att brodera ut nya unioner av tidigare förljugenhetsenklaver så styrker man den. Men så snart den bromsas i sin tillväxt börjar den effektivt ta död på sig själv. Dess energi vänds inåt. Dess förespråkare börjar slåss mot varandra. Monstret imploderar.

Rekursivitet

2011-12-26T11:20:00.004+01:00

I allt bor allt. I varje tanke, varje ord och varje uttryck bor underliggande meningar, tankar, ord och uttryck som i sin tur består av detsamma. Det får mig att tro att det är precis så världen är byggd. Att alltihop är kodat i sig själv precis som det också skapas genom att nya lager byggs genom de makromönster som framträder då mönster interfererar.

Vi skapar i denna värld med tanken men har tillgång till oändligheten i känslan. Om vi använder vår uppkoppling via känslan för att skapa med tanken så kan vi skapa saker bortom världsliga begränsningar – i dagligt tal kallat kreativitet. Vi kan också med den begränsade tanken skapa och vidmakthålla begränsningar - i vardagligt tal kallat intellektualitet.

Inför en upplösning av de tänkta begränsningarna kommer det mänskliga trotsets rekyleffekt till full användning. Vi är ju trotsiga – de allra flesta av oss. Visst, vi lär oss att vi ska stå i givakt, att vi ska lyssna tålmodigt och räcka upp handen om vi har frågor. Men därinne är vi alla otåliga.

Vi vill ju inte sätta oss på våra egna uttryck. Visst kan vi spela spelet och låssas som om i tror på vad vi hör, men vår tystnad är inte vårt samtycke. Det är det ingenting som hörs när vi fyller våra motivationers bägare. När vi ansamlar kraft i företagsamhetens tryckkärl.

I varje ord och tanke. I varje handling där icke-handlingen sannolikt är den mest signifikanta formar vi vår verklighet. Vi gör det som skuggan av vad vi kom ur och ska återvända till. Och i varje enskild knutpunkt bor ett avgörande. Ett avgörande som – oavsett om det redan är gjort eller inte – gör beslutet till var och ens. Tillsammans.

Genererad med geokone.net.

Storhelgsnyhetsvemodet

2011-12-25T10:55:00.001+01:00

Opinionen är ledig. Opinionen äter sill, dricker nubbe, äter skinka och öppnar paket. Opinionen träffar gamla släktingar. Folk umgås. Med varandra. Och för relativt många saknas tiden att äta nyheter som brukligt är.

Nyheternas nakna negativism, dess övergivna skrik på vår uppmärksamhet, dess skevande opinionsbildning och dess rent ut sagt fördjävliga människosyn lyser skränande mot – ja. Hm. Det är just det – mot ingenting. Det finns ju ingen som lyssnar. Inte nu. Inte ens på måndag för då börjar mellandagsrean.

Nyheterna skriker efter uppmärksamhet. De lever ju av att nästla sig in i våra sinnen och vrida vår perception. Om de inte får tillbaka uppmärksamheten vinner de inte påverkan över några tankemönster och dör. Det är samma övergivna vemod varje år vid den här tiden.

Jul igen

2011-12-24T11:34:00.002+01:00

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre.

Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka.

När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant?

Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften under julmusikbedövad shoppingpsykos. Och varje gång har jag jublat inombords för att jag inte haft något där att skaffa.

Jag har nog alltid funderat över vad julen är. Den Lille har i skolan fått lära sig att det är till minne av Jesu födelse. Han har fått lära sig att Lucia förföljdes och att Jesus föräldrar flydde undan kung Herodes. Han har fått lära sig att allt detta – julen – är en kristen sak och han var uppriktigt upprörd när vi inte tände adventsljus hemma.

Jag är helt och fullt övertygad om att julen i den kristna omarbetningen är en rebrandingoperation för en av världens mest framgångsrika härskarreligioner. Kristendomen som ska få den troende att via dygder och goda gärningar med mössan i hand inför den eviga överheten Gud och dess självutnämnda prästerskap överge sin personliga suveränitet i guds namn.

Vi ska stå där, fårskocken, och frukta gud. Vi ska stå där och rabbla bibelcitat, psalmer och verser utantill för att erhålla syndernas förlåtelse och evigt liv. Förlåtelse för synder vi begått genom att födas in i denna värld, synder emanerande ur den syndfulla havandeskapsorsak som hela mänskligheten vilar på.

Syndigast av allt är givetvis lusten. Orgasmen. Sodomi. Onani. Alla dessa köttsligheter som vi av naturliga skäl vill men som genom religionens försorg är så vanvettigt syndfulla att vi hålls i stadigvarande syndfull orenhet.

Då, när kristendomen skulle förmås lägga sig som ett härskande morallock uppepå oss av naturen levande människor praktiserandes diverse stambaserade hedniska riter gällde det att omdefiniera våra traditioner. När det var som mörkast firade vi vändningen – att vi går mot ljusare tider – vid just den här tiden. Julen blev således en kristen tradition på ungefär samma sätt som när en margarintillverkare köper en annan och Flora byter namn till Becel.

Julgranen – vad är den om inte en symbol för livets träd. Denna korsreligiösa symbol som finns precis överallt om man går lite bakåt i tiden. Livets träd, prydd av själens ljus. Julgranen.

I dag är kanske religionen och då framförallt kristendomen inte så där vanvettigt populär längre. Rebranding igen, således. Istället för att vara firandet av Kristi födelse så firar vi konsumtionens gyllene högtid. Vi frossar i mat och julklappar och livets träd är inget mer än ett alibi för att placera sådant vi köpt åt andra med full bytesrätt under en kort stund innan pappret rivs av och vi får känna oss levande en stund.

Denna rebranding – den från Becel till Milda – tog sin snilliga utgångspunkt i att tre så kallade vise män kånkade varor till det nyfödda jesusbarnet. Jag vet inte om de hade kvittot kvar från Media Markt, men han blev säkert glad för sin Mp3-spelare fylld med julmusik från framtiden.

Nu är det säkerligen så att dessa gamla bibliska historier rymmer både en och två sanningar. Jag får en distinkt känsla av att berättelserna rymmer lager på lager av kodad information för efterlevande. Information som trots oömma omarbetningar och målmedvetna filtreringsförsök faktiskt överlevt till vår tid att ge oss att fundera över.

För varje iteration den konsumtionsorienterade julen tagit så har fler och fler vaktnat upp inför det absurda. Julen och julhandeln emaniciperar det vanvettigaste av vanvett vi skapat i vår så kallade civilisation. Som zombies dragandes kundvagnar ser vi varandra och oss själva. Vad vi blivit. Hur vi övergivit vår suveränitet, hur vi är slavar under ett system av förtryck.

Hur vi tjänar penningen så in i minsta detalj att vi glömmer att andas, glömmer att leva. Hur syndfullheten flytt från det sexuella och köttsliga planet till det arbetsmoraliska. Att göra rätt för sig, att ha ett jobb. Att vara en god slav och dyrka penningen är vad som gör människan fulländad, förverkligad och slutligen där borta i en obefintlig utopisk konsumtionsmässig frigörelse fri att bestämma över sig själv.

Nej, så är det naturligtvis inte. Precis allt finns inom var och en av oss. Vi behöver bara vara tysta en stund. Känna efter. Känna rytmen växa. Övertygelsen. Med den fasta övertygelsens taktfasta rytm kan vi sedan bara genom att leva det vi vill se förändra världen på ett ögonblick. Och den absurditet vi tyckt oss skåda blir således bara den katalysator till förbättring vi givit den anledning att växa till.

Mja, det var nog bara det. God jul igen, då!

God jul

2011-12-23T17:51:00.003+01:00

God jul alla bloggläsare! Nåja, så där vanvettigt många är ni inte, men likväl. Det har varit riktigt kul att skriva i år. Roligare än någonsin. Och detta experiment med att skriva utan att kalla sig för något annat än sig själv är ju faktiskt riktigt givande. Inga planer på att sluta. Inte ens om besökarantalet går mot noll. Gör det ju för min egen skull. Om än något mindre frekvent de senaste dagarna.

Men det varierar. Precis som allt annat. Det enda som inte är föränderligt är föränderligheten. Kan det tyckas. Kan också vara så att alltihop är cykliskt cykliskt. Betydligt mer troligt, faktiskt. Då kallar vi det slump, kaos, oregelbundenhet eftersom vi ju inte ser mönstren. Och eftersom vi inte orkar vara ödmjuka nog att erkänna att vi inte ser dem.

Men de finns. Helt säkert. Och förr eller senare bultas vi till ödmjukhet inför dess existens. Svårare än så är det inte. Jag minns inte var jag läste det men det är mitt favoritcitat beträffande mänskligheten: ”Vi förvandlas gradvis till karikatyrer av oss själva så att vi ska se oss själva”. Genom att se vad vi inte är, så att säga.

Så det är vad som händer i världen. Var och en har att vakna upp till det faktum att var och en bestämmer över sin egen värld. Inte pengar, makt, oförrätter, barndomsuppelvelser, karriär, samhället, andra människor, rotmos eller rabarber – bara man själv. Jag inser att jag njutit och njuter många privilegier i form av händelser och erfarenheter som lett fram dit.

Den jag jobbar på mest för tillfället är den kring huruvida jag aktivt ska försöka väcka andra och i så fall på vad sätt. Jag är emellertid inte helt säker på hur det förhåller sig med dessa saker – vad man bör och inte bör – och tänker därför avvakta en stund till.

God jul, som sagt!
/E.

Mer välskrivet...

2011-12-23T09:33:00.000+01:00

Fria Tidningen om ränta. Vem vet, snart kanske jag skriver något själv igen. Återkommer.

Mästerligt

2011-12-19T20:31:00.002+01:00

Mästerligt av Carl Norberg idag. Absolut mästerligt om pengar. Eller - illusionen. Men också genomskådandets likvida medel.

"Många människor drabbas den ökända väggen i denna fråga, eftersom de helt enkelt inte förstår att vissa grupper av individer (främst globalister och centralbankirer) mäter pengar, finanser och ekonomi i helt andra termer än vad de själva gör. Den genomsnittliga individens liv är närmast i en liten ruta när det gäller mekanik och finansiell motivation.

//

Om individen inte kan se fram till slutspelet , förstår individen inte heller de åtgärder som vidtagits för att nå slutspelet förrän det är för sent .

Och i slutspelet så är givetvis inte pengarna något värda."

Loopen, molnet och maskinen

2011-12-18T11:31:00.008+01:00

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går.

Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:

De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.

Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.

Molnet döljer tecken i skyn.

Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.

Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.

Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.

Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.

P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...

Flourtanten revisited

2011-12-17T09:58:00.001+01:00

”Hur som helst, och jag vill göra detta klart, den verkliga orsaken bakom fluoridering är inte för att förbättra barns tänder. Om detta vore fallet finns det många enklare sätt detta kunde göras på som är billigare och mycket effektivare. Det verkliga syftet bakom fluoridering av vatten är att reducera motståndet hos massorna för att dominera, kontrollera och för att bekämpa frihet.”
Från vaken.se.

Om smärta

2011-12-16T10:04:00.003+01:00

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.

Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?

Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.

Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.

Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.

Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.

Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.

Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.

För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.

I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.

Sammanstrålar

2011-12-15T10:12:00.001+01:00

Födda in i epoken av brukande, du mänsklighetens exilirfabrik, omgivna av härskare att skörda dina skrik.

Sammanstrålar för de linjer som siktar på ditt hjärta. Som lever av den energi som stiger från din smärta.

Men fort nu nalkas tiden då allt detta vänder. Det är en ynnest att få vara här när det som händer händer.

Vattenskalle

2011-12-14T08:41:00.003+01:00

Vill du komma på vattenskallarnas årsparty? Jättehjärna!

Vattenskalle som i vatten i huvudet, tanken. Vatten i tanken. En bil som går på vatten!

Jag skulle kunna tänka mig en sådan båtmotor...

Men var försiktig...

Den här killen, som så många andra, dog också väldigt tidigt. Det verkar smittsamt bland oljealternativivrarna. De som inte sponsras för att inte gå för fort fram, alltså. Äh, bensin är kanske inte så dumt i alla fall...

Farsantupp

2011-12-13T12:26:00.000+01:00

När vi ändå är inne på meningsfullhet i livet. Det står klart för mig nu vad det är som hänt. Den Lille. Han hade en pappa redan när jag träffade honom. Jag har sett hur han kämpats och slagits med vad som händer och har hänt och ser vart kampen lett. Han har en pappa, den Lille. En som han älskar och längtar efter. Men så har han en farsa också. En som älskar honom villkorslöst och som han beslutat sig för varandes just en sådan.

Ett öga på lokala nyheter...

2011-12-13T11:25:00.004+01:00

Håller ett öga på detta ärende. Kan bli intressant - SvD om Faxanders HK-flytt.. Laddad med symbolik i rofferiepokens absoluta slutskede vid sidan om ödesbeständigheten per geografi.

Livets ändelse och en och annan liten händelse

2011-12-13T09:53:00.008+01:00

Den knackar på med jämna mellanrum, döden. Den börjar så smått bli en vana i den lite närmare kretsen. Det är betydelsefulla personer som försvinner härifrån. Som tackar för sig och drar vidare. Dödens närvaro föder tankar kring sig själv. Kring varför den kommer i klump just nu. Och det hela leder till några svindlande synteser.

Man får nästan inte säga så, men det börja kännas att de som lämnat livet har gjort det med en distinkt mening. Som om de ska åt samma håll av en anledning. Kanske samma. Och kvar blir vi med viss rutin på att klara av döden. Att på något sätt bli bekant med dess arbetsmetoder, veta hur rosslingarna mot slutet låter, se mönstren i känslan vid dödskandidaternas sängkanter, bli bekant med likens doft, samt framförallt – känna igen alla de olika nyanser av bearbetning hos de som blir kvar. Hur man tar det. Hur olika det är. Och varför. Något börjar gro där – precis just där.

Vad gott kan det komma ur att vänja sig med döden? Är det ett perverst träningsläger inför det otänkbaraste av allt otänkbart? Vill livet träna oss i att ta emot dess slutstycke reflexmässigt för att vi ska kunna hantera det vi inte ens kan föreställa oss, eller handlar det om något annat? Handlar det om att vi behöver våra mest betydelsefulla fränder på andra sidan – att de behöver göra nytta där.

Och att vi behövs här – med den erfarenheten – att vi, med vår vana av döden parat med synen på livet kan visa andra att döden inte bara är ett slut utan också en början. Att man inte måste gå under när någon dör utan att man kan bevara och rentav hedra den som lämnat oss i sina tankar och sitt agerande. Att sorgen inte behöver manifesteras och draperas i svart utan kan bli drivfjädern att rensa bland de sorgsamheter som den egentligen bygger sitt tabernakel uppå.

Den instutionaliserade religionen vill fånga oss precis där – där vi faller. Jag såg inte mönstret förrän senast det begav sig, lite från sidan sådär. Det är ju precis vad det handlar om. I vårt fall kyrkan. Kyrkan äger ceremonierna och har en tradition av gråtande sammanbitenhet. Vi ska pressa oss att hålla tillbaka gråten, eller gråta på kommando. Vi ska bita ihop och härda ut sorgen. Vi tillåts – om vi är riktigt nära – att ha en sorgeperiod. Men sedan ska allt bli som vanligt igen…

Gissa vad? Det blir ju aldrig som vanligt igen. Som vanligt finns ju inte. Inget kan vara som vanligt. Det är där bedrägeriets startspärr sitter och det är upp till oss med dödlig mönstersyn att hjälpa andra förbi den. När den så kallade sorgen gråts ut tappas vi på lite av vår ledsamhet, generellt. Vi vinner således styrka att vara kompatibla ytterligare en stund. Raffinerat. Ytterst raffinerat.

Nu har jag varit riktigt nära när det hänt de senaste gångerna. Det har varit mina eller Hennes närstående. Sådana jag verkligen älskat och älskar. Sådana som faktiskt betyder väldigt mycket för mig även om några av dem inte funnits i mina liv mer än några år. Men likväl känner jag det på samma sätt. Jag blir inte vanvettigt ledsen. Visst blir det tomt. Mycket, men så börjar de dyka upp inne i tankarna istället. De finns ju kvar. De har ju givit mig något – något som jag får behålla precis så länge jag vill. Deras avtryck. Deras känsla. Deras ord. Bilden av vad de skulle sagt, gjort och tyckt.

Kajunbegravning – en annan sorts manifestation.

Samtidigt ser jag det svåraste som döden ställer till med. Den avbryter samvaron av två själar som levt livet tillsammans. Jag förstår nu, när jag lever tillsammans med någon som jag älskar så vansinnigt mycket och som på något sätt utgör en stor del av mig själv. Jag förstår att när man delas av från den man valt att spendera så gott som hela sitt liv med så gör det fasansfullt ont. Och livet förändras över en natt att bli något annat. Säkerligen är det hennes existens som gör vad som händer så hanterligt och på något bakvänt sätt givande. Näring.

Även där bor säkert en mening. Och för de fall det inte gör det följer många sina makar och makor relativt omgående. Kärleken trumfar ju livet och döden, den är kanske rentav vad alltihop är skapat av så självklart måste den få ha sin gång. Det måste vara tveeggat att se sin älskade gå där, ensam kvar på jorden. Men jag tror att man från den sidan har alla verktyg som behövs för att fylla den ännu levande med den värme som behövs. Och att se till att hon eller han får vad som bäst behövs av livet. Jag vet det, förresten.

Döden är ju det enda vi verkligen vet att livet kommer att ge oss. Livet är dödsdömt från sin absoluta början. Och att leva sitt liv i skuggan av döden är kanske att inte leva det alls, precis som att leva i fruktan och rädsla är att förneka livets själva essens. För det handlar ju om vad man kan uppleva mellan födseln och döden. Vad man kan lyckas samla till sin själsliga oändlighet med universalmedlet kärlek och skratt efter vägen. Och där har vi verkliga föregångare i de nyligen bortgångna.

Så det så. Jag tänker förresten bli likadan. Var så säker.

Livet är sagolikt underbart. Och i sin paradox är döden nog en förutsättning för det. Hur skulle vi i detta paradigm av brist och konkurrens annars fås att uppskatta livet – om det aldrig tog slut? Vi kanske är på väg dit, men givet utgångspunkten behöver vi våra ledsagare på andra sidan. Det är kanske därför de lämnar oss i rask takt efter att ha satt våra själar i rörelse.

Livkvotszoner under fas fyra

2011-12-12T19:32:00.005+01:00

"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.

Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.

Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.

Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.

Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.

Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.

I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.

Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."

Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...

Fel om rätt

2011-12-12T10:26:00.001+01:00

Nej, nu blev det inte riktigt rätt. Texten ovan pryder ingången till Uppsala Universitets Aula. Dess (p)åverkan på en stordel av stadens innevånares sinnen gör staden mer inskränkt än andra i god kyrklig och vetenskaplig tradition.

Om åsiktsregistrering

2011-12-11T18:18:00.009+01:00

Det kanske är en självklarhet, men jag har inte reflekterat över det förrän idag. Det pratas ju om åsiktsregistrering – sådan vi sett här i vår signalstarkt konstaterat priviligierade del av världen, men naturligtvis bara förr. Eller för allas bästa. Eller för rikets säkerhet. Eller för att hålla marknaden lugn – ja. Av omtanke och hänsyn, givetvis. Vems eller vilkas är ju bara en tolkningsfråga.

Annat var det förr. Då registrerades åsikter av politiska skäl – inte för allas bästa, utan enbart av hänsyn för de som för tillfället åtnjöt folkets parlamentariska så kallade förtroende. Och så är det ju naturligtvis också annorstädes. På sådana där signalstarkt konstaterade mindre priviligierade platser. Där regeringar går under benämningen regim och ledarna tituleras diktator.

Den ryska ledningen går - om man talar ur skägget - i fråga om omnämnande från Regering till Regim, något som givetvis har sin förklaring i för vilkas bästa man anser den bästa åsikten ska vara. (SvD.se).

Nu vet de flesta läsare av denna blogg naturligtvis redan dessa saker, annars hade de nog för länge sedan lagt ner läsandet av omsorg för den egna världsbilden – en världsbild vi alla sliter mycket med att hålla ihop eftersom den helt enkelt inte stämmer. Till dess vi tar oss samman och börjar tänka ut en egen vill säga. Konspiratoriskt tjafs – vilket slöseri med tid. Skaffa ett jobb för fan. Och så vidare. Nej sådan är inte du, och det är jag väldigt glad för. Tack.

Min tanke uppkom då jag kontemplerade den mycket modesta sponsring av bloggare som jag på privat basis ibland hänger mig åt. Täcka kostnader, och så vidare. De åsikter som de bloggar jag skulle kunna reflektera över att stödja är ju knappast de man i vardagligt tal skulle kunna kalla politiskt korrekta. Men eftersom politiskt korrekt är en synonym för inkorrekt så anser jag att de som lägger tid på att belysa verkligheten ur ett lite mer människovänligt perspektiv ska få chansen att göra det.

Och där någonstans slog det mig att mina betalningar givetvis registreras, precis som allt annat jag gör, skriver eller tittar på. Mina handlingar blir till uttryck för något som skulle kunna kallas en åsikt. En åsikt som kanske via lite klurig dataminig och andra halvsekelgamla algoritmer kan utvinnas ur min flod av data.

Då börjar vi till slut närma oss pudelns kärna, den om åsikter och dess registrerbarhet. Det är klart – det har aldrig varit så enkelt som nu att statistiskt ta reda på vart människor står åsiktsmässigt. Jag är helt övertygad att dessa kvantitativa observationer resulterar i en detaljerad plan för hur opinionen ska fås att ha de mest fördelaktiga åsikterna. Sett ur det sedvanligt omtänkande och hänsynstagande perspektivet, givetvis. Och för rikets säkerhet. Och för att hålla marknaden lugn. Och så vidare.

Men vad är egentligen en åsikt? Det hörs ju faktiskt på själva ordet att det är vad man anser sig se, vad man åser. Inte själva aspekten utan hur man uppfattar det man ser ur sin synvinkel. Om man identifierar vad en individ ser så kan man med ett slags intellektuell bildigenkänning se vad det är denne tittar på. Matchar man vyerna så ser man också var personen befinner sig.

Vem blir då värt att registrera? Innan vårt kommunikationssamhälle tog sig den form det har idag var det kanske av logistiska skäl relativt svårt att registrera de som inte flagrant utmanade den fastlagt fördelaktiga åsiktspunkten. Man registrerade dem, bevakade dem och sökte på de sätt man kunde störa ut deras verksamhet och trovärdighet. I dag samlas information om allt och alla överallt och alltid. Då blir det en annan femma.

I fjärran länder... (SvD.se).

Åsikterna samlas en masse för att bemötas likaledes via massmedia. De svårare fallen av insikt, de som är bortom räddning för medias totalpåverkan lämnas helt enkelt där de är och beskjuts istället via korrigering av den generella opinionens åsikt om foliehatterier som konspirationsteorier, religiöst flum och förvillartekniker. Man är fri att ha vilken åsikt som helst. Men man får inte tro på vad som helst.

Tyck vad du vill - men stå bara för rätt åsikt. (SvD.se).

Det håller kanske en liten stund till, men kritisk massa ansamlar sig fort och det enda vår högt ärade skara kärlekslösa teaterregissörer har att ta till är olika nivåer av diversion av allmänhetens uppmärksamhet, samt idogt repriserande av de ansträngningar man gjort för att leda nämnda uppmärksamhet ur spår mot den kaotiskt kokande nyhetskittelns sinnesvridande gaser.

Koka soppa på en gammal, nu nästan sönderrostad spik. Det vi inte fick in på smällarna tar vi igen på repriserna. (SvD.se).

Det riktigt stora problemet med den lösningen är att människor trubbas av, tystnar inombords för den signalstarka masspåverkan som äter tid och uppmärksamhet och leds tids nog helt av egen vilja och övertygelse att upptäcka att vad som är verkligt är vad man själv helt och hållet utan undantag väljer att tro på.

Till en början finns mycket litet av den varan men det växer till sig och med tiden upptäcker man kanske den sensationella möjligheten att helt enkelt tro på varandra.

Tillbakahållandet

2011-12-11T10:47:00.002+01:00

När jag innehåller mitt deltagande i skådespelet. När jag drar tillbaka mitt bidrag. Tystar ner den konstruerade oron och låter tillförsikten och övertygelsen växa. Då vänder det. Det jag hållit tillbaka vänder och sätter fart åt andra hållet. Mejslar fram en yta i verkligheten som är verkligare än verkligheten. En yta som växer till sig alldeles av sig själv och som verkar formas av just tankeformerna. En yta som tids nog blir så faktisk att den faktiskt kan bli inspirerande. Locka till ytterligare tillbakahållande och individuellt övertagande av tankeformerna som helhet. Oövervinneligt, till den stackars skarans stackars plågade förtret. Vad som händer med dess exekutiva anstiftare får vi nog aldrig vetat. Ögat sluts vad det lider. Vänder sin blick åt andra hållet och avslutar en förtjänstfull motreaktion.

Funky Humanity

2011-12-10T21:02:00.001+01:00

”Du gör naturligtvis som du vill. Stanna här. Tänk efter. Känn efter. Tiden finns ju bara där och du får kika in dit när helst du vill, det är bara att tänka tanken så öppnas ögonen. Tanken finns där, inte här. Ja. Du är hemma nu. Men kanske känner du dig hemma även där? Många gör det. Särskilt när de kommer tillbaka hit en stund. Det kommer inte att vara lugn och ro där, men vi förstår om du vill stanna. Vi förstår om du vill återvända också. Ta din tid. De saknar dig säkert. Och de säger säkert till dig att du måste komma tillbaka snart. När du känner dig redo, när du vet hur du vill göra – då blir det också så.”

Det är ett så ohyggligt coolt gäng själar som befolkar den här planeten just precis nu. För om det är som jag tycker att det verkar – om det är så att vi valt det själva. Att vi sett vad vi ska få uppleva och allihopa kastat oss in i utmaningen – är det inte alldeles ohyggligt läckert. När själva existensen i den här instansen är ifrågasatt, då blir det kanske allra tydligast. Så vanvettigt coolt, alltihopa. Alla de lekande själarna. Alla dessa barn av olika åldrar, av samma anda. Med kuraget att möta allting baklänges, uppochnervänt och totalt distorderat och ändå finna att vi älskar det fullkomligt.

Antivirustankar

2011-12-09T19:48:00.003+01:00

IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.

Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.

Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.

Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.

Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.

I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.

Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.

Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.

En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.

Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?

Va?

Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.

Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.

Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.

Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.

Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...

Kritisk massa

2011-12-06T10:24:00.002+01:00

Rent radioaktivt innebär det att det lossnat i sådan omfattning att reaktionen är en oundviklighet. Betydelsen är alltså exakt densamma. Kritisk. Mycket kritisk. Det blir ju lätt på det viset när det upptäcks att mycket litet av vad som lagts fram som icke-ifrågasättbar sanning utan minsta tvivel visar sig vara raka motsatsen.

Att de huvuden som slåss med frågan inte tillåts korsbefruktas med andra utan att ufostämplas är naturligtvis inget annat än sund logik. Makaber sund logik. Lika sarkastiskt drypande som de genmälen man möter. Men med påtagligt avklingande frekvens.

Så. Massan är kritisk. Eller på ordentligt kritiskt tillväxt, så att säga. Vad händer då?

Jo, inledningsvis drar man naturligtvis öronen åt sig. Och det är nog bra, det. För om man slutar lyssna på surret och gnatet så finns det ingen annan att lyssna på än sig själv. Och där någonstans, i djupet, bor ju rösten som säger hur det egentligen ligger till. Ju förr man lär sig lyssna på den desto bättre.

Många, många. Bekanta med sin egen inre röst, vilja, önskan och kärlek. Släcker helt sonika ner energiöverföringen. Värnar sig själv och därmed alla andra, paradoxalt nog de som orkestrerar vanföreställningen av gammal vana. De har det jobbigt just nu, de vet att de möter motstånd, men de kan inte se, höra eller känna det.

Pansarvagnarna, till tänderna rustade med dödliga vapen och med femfaldigt vidimerade och kontrasignerade order från högsta ort att mata varje tänkbart motstånd fullt med bly. Inte en människa på gatan. Inte en själ att ta livet av. För det kan man inte, helt enkelt.

Själarna är på annat håll. Själarna har tagit sin Mats ur skolan. Själarna vet och känner. Och de tar succesivt sina huvuds bärande sinnen i besittning. Det blir inget blodbad. Det blir inte ens en konfrontation. Mörkret bara försvinner när ljuset breder ut sig.

Växer och frodas...

2011-12-05T18:53:00.006+01:00

De fyra timmarna i bilen blev mot bakgrund av dess syftes relativt snabbavklarade ärende ändå allt annat än meningslösa. Mycket få saker visar sig ju vara det i slutändan. Det är så underbart frigörande att låta sig själv inse att allt jag själv insett och som min syn, mina mer tillämpade drömmar, avsikter och funderingar utgår ifrån också lever i andra människor. Människor som dessutom begåvats med mod och kapacitet att sprida denna intuitivt kognitiva grundplåt.

Insikterna växer och frodas.

Insikt är inte kunskap - det är frihet. Frihet att obunden av vanföreställning låta sin tanke och känsla löpa fritt utan fruktan och socialt betingad inskränkning med den personliga suveränitetens universella respekt och meningsfullhet. Ljuvligt. Och för den som undrar hur bilkörande och filmtittande hänger ihop. Det gör det egentligen inte. Men detta är en film som lämpar sig mycket väl att lyssna på. En förstagångslyssning, så att säga.

Om tjat

2011-12-05T10:09:00.001+01:00

Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena.

”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.

I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.

”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.

Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.

Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.

Resesinnet

2011-12-04T14:39:00.004+01:00

Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer.

Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.

Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?

Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.

Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.

Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.

Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.

Syrebrist

2011-12-04T12:04:00.003+01:00

Egentligen behövs det inte så mycket för att den mentala syrebristen ska sätta in. Någon timme eller två av pockande uppmärksamhetsförsök. Brutna linjer i tanken. Händer som inte i just det ögonblick de själva visualiserat det gjorde vad de önskade. Jag älskar föremålet för syrebristen. Oändligt mycket. Och jag skulle aldrig någonsin välja att inte ha dessa små avbrott i flödet.

Tvärtom äger de säkerligen ett ytterst uttalat syfte. Men det var inte det dagens tankegång kring avbrutna tankegångar syftade på. Det var snarare en iakttagelse av hur pass lite som egentligen behövs för att bryta en tankebana. Och vad det innebär i det större perspektivet. En liten påverkan varje dag. Mikroavbrott så att säga. Håller en hel mänsklighet i den mest pålitliga obalans, emellertid ofta beskriven som en opålitlig balans.

Nu. Ut i luften. I med syret igen.

Problemlösning

2011-12-03T10:15:00.004+01:00

"På varje komplext problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel."
Så har det ofta sagts.

"På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel."
Så kan det också vara. Samtidigt.

Edit:
"Enkla lösningar är sällan enkla att se."
Varför göra det enkelt för sig?

"Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten".
Via Pål Bergström.

Linjen

2011-12-02T11:23:00.006+01:00

Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd.

På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.

Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.

Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.

De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.

Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.

Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.

En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.

Puls

2011-12-02T11:00:00.003+01:00

Tankegång som växer i tankegång som växer tankegång. Balansgång. En kravlande balansgång med rötter i för stunden destruktiva saltomortaler i en helt annan dåtid vars blå, rastlösa återsken nu blandas med den fasta pulsens betydligt varmare ton och blir till bygget av något helt annat.

Vad är ännu okänt. Eller kanske snarare osynligt, snarare för känns gör det. Vet bara inte vad det är, men det ligger nog i sakens natur. Lika per definition flyktigt som den inalles inneboende likviditeten. En chimär. Ett ingenting, men även ett ingenting är ett något. På något vis.

Tanken och känslan debatterar

2011-11-29T20:12:00.002+01:00

Halvvägs på väg upp ur drömmen, mitt emellan vakenhet och sömn. Både här och där. En mycket givande plats. Jag hade hjärtat i vänster hand och hjärnan i höger. Känslan i vänster och tanken i höger. Så tog sig en sällsam diskussion sin början.

”Vad tänker du om känslan”, frågade jag tanken. ”Hm”, svarade tanken. ”Jag tänker inte på mycket på den – faktiskt. Så lite som möjligt om jag ska vara ärlig.”

”Vad känner du för tanken”, frågade jag känslan. ”Tanken bor här inuti mig. Hela tiden. När tanken lider så lider jag. När tanken triumferar känner jag glädje. Den bor hos mig men jag kan inte kontrollera den. ”

Jag höll upp de öppna händerna framför varandra. Den röda, varma, pulserande känslan och den blå, flackande, oroliga tanken - ansikte mot ansikte. Känslan rörde inte en min. Tanken skruvade på sig.

”Men, skulle ni inte vilja förenas? Blanda er med varandra i en enhet?”. Tanken svarade snabbt och oroligt ”men då skulle jag ju försvinna!”. Känslan var tyst. Jag förde händerna långsamt, långsamt närmare varandra.

Tanken slutade såsmåningom att skruva på sig och mumlade ”jag hör hemma där”. Långsamt, långsamt närmare och närmare. Tankens kyla kom ilningar att genomfara känslans värme. Så omslöt de varandra i en violett härd, kittlingar och vibrationer. Punkter av rött och blått som i accelerationen blandas till ett lysande, cirkulärt band strömmande genom materian.

”Nu är jag ren igen”, sa tanken inifrån de slutna handflatorna. ”Känslan har rensat mina filter, plockat bort alla gifter och lögner jag matats med. Nu kan jag börja om, spana med mitt blå sökarljus. Jag har mina fötter i Känslan, men jag kan flytta min blick snabbt och jag kan blixtsnabbt skapa sådant som ännu inte finns.”

Det var en dröm utöver det vanliga, det måste jag nog påstå.

Euoro

2011-11-28T11:39:00.001+01:00

Intressant ordval. Planerar för. Från SvD idag.

Certifierad tankegång

2011-11-26T10:14:00.004+01:00

Hindrar ditt tänkande från att leva livet fullt ut? Många svenska besväras av generande tankeverksamhet, men nu finns en lösning. Med trygghetsavtal hos oss blir du snabbt av med dina avarter och smälter lätt in i vilket sammanhang som helst.

Är du extra egensinnig? Prova vårt Intense Moderation Programme – en intensiv upplevelse med vår patenterade stimulihämmande formula med mikroelektriska impulser som skickas trådlöst från våra coacher.

Vi hämtar våra tankegångar från TI (TankeInstitutet), den ledande aktören inom tankegångscertifiering. Du kan välja bland TI:s olika tankegångsnivåer, från everyday (gratis) upp till scientific där du får tillgång till TI:s patenterade tankegångar till en fast månadskostnad.

©TankeInstitutet

Låsningen. Upplåsningen.

2011-11-25T08:28:00.014+01:00

Pengarna är nyckeln till låsningen. Så snart man börjar tänka tanken att avskaffa den personliga användningen av den så skadliga pengen så står man i samma kalla återvändsgränd. Ingen telefon, inget internet, ingen el, inga resor. Ingen mat, ingen sjukvård. Inget alls, nästan.

Precis som det är avsett. Men det finns en sak man kan strypa omedelbums och det är den energitransaktion penningen är media för, den där man noggrant och tålmodigt vänder på slantarna, fruktar dess uteblivenhet och dyrkar dess intjänande.

För vad är det värsta som kan hända? Vad blir det om pengen en dag skulle försvinna? Om banken skulle bestämma sig för att avkräva alla låntagare hela lånebeloppet och om alla skulle få sparken på samma dag. Vad skulle hända då?

Skulle vi hjälpas åt, samlas och försöka överleva med gemensamma ansträngningar, upplåsta centrallager, adhocwifinät och en annan sparad droppe diesel till generatorn eller skulle vi låsa in oss och dö var och en för sig precis som vi blivit tillsagda? Människan har väl ingen överlevnadsinstinkt - eller? Kriser har väl aldrig förenat människor - eller?

Sug på den. Och säg sedan var den verkliga makten är.

Jo, det är dags. När som helst nu - faktiskt.

Kompression

2011-11-24T09:50:00.001+01:00

När jag var i moppeåldern satt jag framför min gamla Spectravideo 328(forntida dator) – något som fört mycket gott med sig men som dessvärre gjort mig till något av en analfabet vad gäller förbränningsmotorteknik. De senaste åren har jag gjort mitt bästa för att om inte annat skaffa mig anledningar att reda upp situationen. I god konkurrens bör jag nog nu kunna titulera mig ledare i glöd- och tändstiftsligan här i Olsbo. Med det följer ett nästan tvångsmässigt serviceåtagande och bit för bit blir jag nu tvungen att lära mig hur dessa maskiner fungerar.

Och en sak har jag begripit – bensinmotorn fungerar enligt principen om kompression. Bränsle och luft förs in i cylindern och kolven komprimerar på den lättantändliga gasen. Så – bang – antänds gasen i det för kolvens tillbakapressande mest gynnsamma ögonblicket. Man tillför alltså antändlig gas, kompression och ser till att tända gnistan i just det rätta ögonblicket för att få ut den kraft man vill ha ur motorn.

Någonstans är det där väldig bekant. Jag menar, är det inte just precis det vår skruvade tid egentligen gör?

Antändlig gas = Sociala och ekonomiska anomalier
Kompression = Förtryck
Gnista = Ja, just gnista

Som världen ser ut just nu kontrolleras gnistbildningen. Det är därför det är så in i vassen viktigt för de som står i änden av vevstaken och slipar sina knivar att kontrollera den information som når den antändliga massan. Medias rubriksättning är punkten för gnistans uppkomst. Nyhetsbyråer och tyckare är tändkablar som lydigt hämtar sin input från fördelardosans och dess mörka magnet.

Varför just en knivslip, förresten? För att bättre kunna hugga ihjäl oss, förståss. Men inte som externt uttryck för det faktum att det enligt knivsliparna finns för många slavar i den värld de håller på att ge form till utan rakt i allas våras ansikten som vederbörligt försvar inför den explosion av ilska vi lydigt skapar inne i cylindern varje varv motorn snurrar.

Förbränningsmotor. Detonationsmotor? Detronationsmotor?

Men vad är det jag anar? Ett bränsleläckage. Det luktar bensin, grabbar. Och gnistorna från er segdragna knivslipning antänder gasen. Ni är rostbröd ;-)

Fullständig reglering

2011-11-23T19:52:00.004+01:00

Det är frågan, det. Om det ens är värt att gräva sig in i den materia som utgörs av de så kallade sakernas tillstånd. Jag menar – om vi ska reda upp allt det här, spjälka isär vad som hänt, när, varför, hur och på vems initiativ samt gud förbjude på under vems ansvar – då har vi ett par tre tusen år av räfst och rättating framför oss utan något som helst utveckling av vad som ju hela tiden varit det väsentliga.

"Rekommenderas inte".

Nej, jag tror nog att det bästa vi kan göra det är att skita i hela alltihopa. Skratta lite åt att vi blivit lurade och hitta varandra samma skrattsalva. En skrattsalva som hur brutalt det än låter arkebuserar de små fega stackare som hållit skrattet inlåst i en liten pyramidformad ask i årtusenden. "Våra härskare"

Så det så! Ha! Härskare. Ojojoj. Får nog passa oss så att vi inte skrattar ihjäl oss på kuppen. Men det är ju det som är så fantastiskt. Vad vi har i vårt skratt är större än livet, sträcker sig över dödens gräns och - om vi så önskar - åter in i livet. Nej, de är chanslösa - "härskarna".

Ganz einfach!

Vaddå? Va? Hörde jag ett litet gnäll? Nejmen, stackars liten. Någon som känner sig försmådd och vill ta sin hämnd. Jomenvisst, för all jävla del - ta din personliga revansch, bara. På dem, känn dig kränkt och vada runt i ulltottarna efter alla sönderslitna offerkoftor på väg in i nästa tyrrani, för det är dit det leder. Det är därför du fostrats in i offerrollen. Att utkräva hämd den här gången är att besluta sig för att mänskligheten inte äger rätt till sin egen resning. Faktum. Det är ditt förbannade ansvar att hålla huvudet kallt. Så det så. Ditt, mitt och allas.

Ha igen!

Strängt taget

2011-11-22T16:58:00.002+01:00

Man måste slå på strängen. Känslan av skapandet, när sinnets retning stiger till den grad att det måste ut. Vinner obeveklighet i kraften och strömmar i heta pulser. Skapande vågor. Skapandes precis vad som helst - eller liv i sin köttsliga analogi. Om vibrationen är oändlig måste vi ju skapa dess resonansfrekvens i tiden för att kunna uppfatta den ur den så kallade verkligheten.

Perfekt uttryckt

2011-11-21T10:35:00.003+01:00

Inget att tillägga, inget att kommentera. Så. Precis just så.

Frågerelevans

2011-11-21T07:11:00.006+01:00

Frågan är inte:

Är det relevant?
Är det rimligt?
Men i så fall…

Utan snarare:

Stämmer det?

Samt i förekommande fall:

Varför?

Tvinnat

2011-11-20T19:23:00.003+01:00

Två poler, ständigt i rörelse. Ett mellanrum att upptäcka, fylla och uppleva. Att spänna strängen mellan och skälva under de frekvenser som uppstår. Först söker vi oss så nära mitten av polerna vi kan. Vi tror att vi ska finna svaret om vi försöker smälta in, bli statistiskt försumbara och inte riskera att påverka medelvärdet. Noll.

När detta inte fungerar försöker vi istället spänna strängen så hårt vi kan. Vi utmanar, bråkar och sparkar så hårt vi kan på de gränser som vi genom att tryckas mot dem lär känna. Så mjuknar vi. Formas. Tystnar. Kanske blir vi lite trötta. Börjar röra oss på den yta vi kan utan att drabbas av de hårda smällarna. Strykrädda.

Jag vet inte om många blir kvar där. I värsta fall, kanske. Hela vår (väst)värld är ju mer eller mindre utformad för att konservera oss i detta kraftigt begränsade tillstånd. Det krävs som regel extraordinära händelser för att förmå en vuxen, nerdövad människa att spränga dessa ramar. I många fall är det sjukdom, dödsfall eller elände. I mitt sällsynt lyckosamma fall var det kärleken. Ett öde jag med växande förtjusning ser att jag faktiskt inte är helt ensam om.

Men i den där begränsade världen lär vi oss ändå, även om vi inte gör det precis där. Vi samlar. Åtminstone gjorde jag det. I min stilla hemlighet, så att säga. Kanske samlade jag bitarna för att sedan kunna känna igen mig. Kanske fann jag då svaren på varför, men kunde inte uttyda dem förrän långt senare och i varmt och förbehållslöst ljus.

Men när det väl började gå upp för mig vad det var jag samlat på och vad det innebar så kom nästa pilsner. Otillräcklighetskänslan visavi den framväxande vetskapen. Tids nog byttes vanmakten över att inte kunna hjälpa andra i bubblande insikter om att man kanske inte ska hjälpa så förbannat mycket. Att hjälpa för mycket är ju att vrida möjligheterna att utvecklas ur händerna på den ”hjälpta”. Man kan kanske inte skona andra från deras öde om det nu är så meningsfullt alltihopa. Vilket det åtminstone för mig förefaller vara.

Ro. Sarkastiskt nära den nollpunkt jag tidigt övergivit. Pulsen fortsätter slå, men tiden och verkligheten låter sig till stor del formas i händerna på tystnaden. Men där – mitt i fullkomligheten vaknar något annat. Där vaknar lekfullheten. Och allting börjar på sitt eget sätt om precis från början.

Men kanske syns det i våra mest betydelsefulla beståndsdelar. Kanske syns det redan i DNA-strängen. Polerna som tvinnas runt varandra och informationen som kodats in mellan dem. Tiden behövs för att uttrycken ska kunna bli till. Liksom givetvis intrycken. Och när jag pressar mig en smula ser jag det än tydligare. Det är bekant, men också obekant. Inne på nästa varv.

Jag vill rikta ett varmt tack till mitt gamla liv. Om det inte hade varit för den självpåtagna i det närmaste totala låsningen jag ansåg det innebära så hade jag inte haft tillräcklig spänning i den sträng som nu vibrerar i obeveklighet. Som bär varm och tvivellös energi där mina egna ifrågasättanden pulveriserats av den totala övertygelsen.

Då, när livet ändrats och jag hade att förlika mig med att den källa till energi som rastlösheten, tomheten och den egenvalda vanmakten innebar – då kändes det såhär:

”Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt.

Nu har brunnen sinat.

Först då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.

Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.

Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person. ”
Bara tre futtiga år sedan.

Jag vet inte om jag är där, men något har vaknat. Ett litet verktyg som kan användas för att sätta igång processer. Ett litet mentalt redskap att skapa de egna polerna efter behov. Att med känslan/hjärtat och tanken/hjärnan dra ut polerna till imaginära extrempunkter och skåda vad de spelar upp på fantasins duk. Eller dra isär dem för att utvinna den energi som kan tyckas nödvändig.

Enastående lekplats, det här.

Resor

2011-11-17T20:06:00.004+01:00

De bor där på insidan av tanken igen. Resorna. De är ju faktiska - de där milen i bil. Mil som inte känns sitt avstånd riktigt. Mil som låter sinnet leka för sig själv. Kravlöst. Men också frikopplat från tiden. Den är inte utmätt. Inte definierad. Inte styrd. Det har kanske vänt nu. Kanske förtätningen passerats och vad som pressats igenom enhetens nyckelhål istället tillåts expandera likt fantasiflubber för den respektlöst laborerande upplevaren.

Kanske bor resans sträng i den inneboende förflyttning som sker alldeles av sig själv. I sinnets glasartade iakttagande av skådespelet och det tilltagande verklighetsbegreppet kring vad som invant betraktats som overkligt. Att fantasin bär en högre grad av verklig avsättning än den envetna strömmen av intryck med ambition att vrida tanken till manifestation av andras strävanden.

De tillbakaryggande framträder som kulisser mot en brinnande verklighet. Själar som hålls fångade av rädsla för det frigörande utmanandet av den färdigtuggade kognitiva fästningen. Som uttrycker tvärsäkerhet i fråga om sådant som utmanar den egna men inte självvalda tryggheten. Identifikationer, normer, aversioner och preferenser. Jag ser det inte längre särskilt nära. Och kanske är det just därför reflektionerna kommer som de gör. Nu, alltså.

Resorna sker latent i vad som än sker. Tankens svep över verkligheten. De intryck den samlar på sig och de gensvar de ger i den ekande tunneln från den innevarande instansen ut i oändligheten. Vi vistas här i motfas, men mitt ibland alla de andra. De följer vår simulators banbrytande beräkningar, våra tankemönsters interferenser och alla de återkommande symmetrier de skapar i våg efter våg.

Deep thought. Liknelsen är slående. Adams beskrivning av den sterila värld den var. Just sådana där småsaker. Små tankemässiga skräppartiklar som fastnat i något mentalt rör någonstans i oräkneliga oräkneligheter. De som binds samman till mönster först nu när dess ackompanjerande bitar anländer ur den fraktala tidens mötespunkter och dess cirkulärt historieskrivande pekfinger.

Långflygningarna. Det bor något laddat i tanken på dem. I den mångåriga luftburna ensamhet jag lämnat bakom mig. Jag ser dess mening nu. Resorna sker nu inuti det tysta sinnet. Men kanske, kanske. Det kan vara så att de ska fysiskt kompletteras. I sällskap, mest sannolikt. Fånga pulsen på annan plats. Detektera. Någonstans där nere bor ett väsen som drivs lika starkt av kontraster som av tystnad. Det visar sig.

Tanken går bortom starten för den yta av tid jag vill kalla för det här livet men som i rent klinisk mening tog sin början långt tidigare. Jag känner ändå att det började hitom förbehållens fall i den kravlösa värld som är min verklighet. Den där vad som än händer utgår från den kittlande utmaning den tillät sig själv att uppstå ur. Den utspelas alldeles i närheten och rent fysiskt kan den gamla och nya världen korsa varandras asfalterade vägar. Det är ändå inte samma värld. Inte samma liv.

Ytterst, ytterst angenämt. Alltsammans.

Ordstäv

2011-11-16T08:00:00.000+01:00

När man har mycket att göra får man mycket gjort.

Traumatankar

2011-11-15T16:11:00.000+01:00

Ett intressant klipp, detta. Talar om varför gemene (amerikanske) man inte vill släppa den officiella versionen av elfteseptemberhändelserna. Men det är inte just den saken som gör klippet sevärt enligt min ödmjuka åsikt. Det är snarare att den redogör för vad som händer i psyket på de som den där dagen såg vad som hände på TV. 24 timmar per dygn. Live.

Och vad som händer när man hittar diskreptanser i vad man då tyckte sig se. För oavsett just denna specifika händelse - det är ju inte särskilt sällan som de bilder media sprider inte stämmer. Desto vanligare med motsatsen, faktiskt. Så frågan kring vad som händer när man vill släppa innebörden av bilden är ytterst relevant i vår tid.

Det var otäckt några veckor, det ska erkännas. Det vred sig, alltihopa. Men från den punkten så blev det bra mycket bättre eftersom allt relativt enkelt får sin förklaring. Förr eller senare. Och sanna samband (sannband?) förnekar inte sig själva. Ligger i sakens natur.

Traumatiserat tänkande, funnen på vaken.se.

Chippmunkarna

2011-11-15T08:12:00.005+01:00

Det var svårt att hitta folk som ville ta förtroendeposterna – det ska erkännas. Det renoverade statsskicket med direktverkande demokrati och dynamiskt utbytbart representantskap hade särskilt under de första åren slitit hårt på företrädarna. Man var utbytbar – hela tiden. Och allt man gjorde kunde följas.

Eftersom de förtroendevalda under det tidigare statsskicket så flagrant brutit mot de folk de sade sig ha företrätt blev denna efterföljande generation desto hårdare kontrollerad av sina uppdragsgivare. Den som valde att arbeta som förtroendevald politiker på riksplanet fick helt enkelt finna sig i att ta sensorpaketet.

Inte nog med att den enskilde representantens röst blev offentlig, alla dess förehavanden gick också att följa via Internet dels via det avtalsmässigt reglerande twittrandet och dels via den geolocationtjänst varje förtroendevald obligatoriskt skulle använda. Även samtalsloggar och korrespondens skulle enligt sensorpaketet vara fullt öppna om de inte uttryckligen märkts som förtroliga.

Efter en tid fick de smeknamnet Chippmunkarna eftersom de – chippmärkta och sedda av alla överallt - inte fick mycket till privatliv. De var motreaktionens skapelse och det dämpades med tiden genom att de förtroendevaldas arbete mer eller mindre försvann på riksplanet då de lokala regeringarna tog över i allt större utsträckning.

Eller:
Vore det inte spännande att vända övervakningsteknikens sannolikt tilltänkta tillämpning 180 grader?

Eller:
Det tar naturligtvis tid att börja lita på människor. Särskilt sådana som är långt borta. Men i kedjor med utgångspunkt från det personliga förtroendet, kanske. Någon formulerade en mycket attraktiv modell för detta. Tankeväckande åt bägge hållen.

Eller:
När det kommer till kritan - någonstans där framme. Om vi helt och hållet kan lita på oss själva. Behöver vi då andra att företräda oss, eller förändrar sig då världen utifrån vår individuella stabilitet så att var och en kan ta det personliga, oändliga ansvaret hela vägen? Inklusive ställningstagandet att lita på andra såsom vi litar på till oss själva?

Annorlunda uppvaknande

2011-11-14T16:37:00.007+01:00

”Du kan somna nu”, jag sjönk ner på de tre svala, svarta köksstolarna, invid varandra, inbjudande i sitt uppfångande av min trötta kropp. ”Du blir tröttare och tröttare, låt dina ögon slutas, låt kroppen bli tung”. Jag kände mig lätt, flyktig, erfor sensationen av att äntligen få somna. Och så somnade jag. Exakt i det ögonblicket vaknade jag. Av klockan och in i den vakna instansen av samma värld jag i drömmen befann mig i.

Känslan var mycket underlig. Det var som att ha simmat upp genom ytan och vidare upp i luften. Intrycket växte med kilometerräknarens framfart. Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Livets reflektion på andra sidan är alltid där, oavsett på vilken sida man för tillfället råkar befinna sig. Den livslånga drömsträckan närmar sig den verkligheten in i minsta detalj. Vad händer när de är helt identiska?

Kommunikationsinnovation

2011-11-13T10:59:00.000+01:00

Detta med att lyssna på andra. Att passivt konsumera andras budskap. Vi gör det hela tiden. Gör andras värderingar, uppgifter och agendor till våra egna. Vi tar ställning, sakligt, som vi uttrycker saken. Med utgångspunkt i en linje, ett argument, en sakfråga. Och så låter vi vårt logiska sinne extrapolera helheten i enlighet med den linje som pedagogiskt läggs för oss att ta för oss av.

Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!

Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.

Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.

Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.

Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.

Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.

I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.

Mycket trovärdig, tro mig.

pantad.se

2011-11-12T10:34:00.008+01:00

Ja, det ser ut som skit. Verkligen. Men någonstans måste man ju börja. Faktiskt.

pantad.se

Elva

2011-11-11T11:11:00.004+01:00

Detta är ett förfabricerat meddelande som automagiskt blivit publicerat på den symmetriska tidspunkten 2011-11-11 11:11. Jag har funderat mycket på den där tvåan i början. Och nollan, förståss. Är det så att det är summan av varje tvåsifferställ som är symetrisk - 2+0 = 1+1. Vetehundan.

Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.

Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.

Kunskap och makt

2011-11-11T08:04:00.002+01:00

"Kunskap är makt". Inget kunde vara mera sant. Men vad är det för makt, egentligen? Är det inte så att vi lär oss en hel del saker som slår ut vår intuition och känsla för hur det förhåller sig. Att vi lär oss sådant som dövar våra instinkter och murar in oss i ett logiskt fackverk med syfte att hålla känslan i schack. Kunskap må vara makt, men frågan är om det gamla citatet inte snarare syftar på den makt det innebär att formulera den kunskap man ger åt mänskligheten att lära sig.

Standardfattiga Frankrike

2011-11-11T07:55:00.004+01:00

Jag tyckte den här händelsen var ganska underhållande, faktiskt. Särskilt mot bakgrund av gårdagens inlägg om finansiell marknadsraseringsturordning å denna blogg.

Provtryckning. Från SvD.se i vanlig ordning.

Om ytlighet

2011-11-10T19:38:00.006+01:00

Jag har i större delen av mitt liv på ett eller annat sätt föraktat ytlighet och sett det som uttryck för något negativt. Varför förställa sig, klä upp sig, sminka sig eller på andra sätt impersonera något som inte fysiskt tillskrivit den kropp man tilldelats att genomleva livet i?

Jag har sökt skönhet. Naken skönhet - och, jo det var ju sant. Den var naken när jag fann den. Men i den upptäckten bor också en annan insikt. En av de där läckra korsbefruktande insikterna som så underbart vänder möjlighetens tanke. Den om att man inte bara är den man är utan man är den man vill vara.

I var och en av oss bor en stjärna. I var och en bor ett geni. Var och en av oss är en mästare på sitt eget sätt. Jag tror på fullaste allvar inte att någon av oss hade varit på denna plats i denna tid om inte så var fallet. vi bär på fantasier, sånger, tankar, känslor och bilder som vi söker att ge uttryck för.

Vi har alla vår egen saga. Och för att kunna berätta våra sagor för andra måste vi kanske kunna använda lite av teaterns redskap. Kanske behöver vi skapa oss en kuliss. Kanske måste vi sitta i sminklogen en stund och låta rekvisitan spöka ut oss till relativ oigenkännlighet.

Kanske måste vi göra precis just det för att kunna se oss själva precis som vi är. För att kunna berätta vår egen saga. Och kanske behöver vi berätta den sagan för oss själva. För gentemot den kuliss vi skapat tar vi ton, i en utstyrsel vi själva med avklingande nödtorftighet utformar och med tonerna direkt ur vår vibrerande själ så stämmer vi upp. Somliga sjunger acapella, andra i grupp.

Världens skramlande dunder. Kanonerna, de hungriga skriken och ångestropen är de rensjungandes ackompanjemang. Allt samstämmigare formas den symfoni som lyfter den gemensamma vibrationen till den nivå då vi ser och hör varandra utan förbehåll och kan fortsätta in vår gemensamma saga utan att låtsas längre.

Tur ord (ning)

2011-11-10T15:45:00.003+01:00

I den intereuropeiska sektionen för sammhällsdestruktion och jämnavägenförettenhetligtstyreavvärlden följer man turordningsreglerna till punkt och pricka. I den ordning de så kallade demokratierna så att säga anses ha uppstått.

"Redan de gamla grekerna var pantade".

"Alla vägar bär till Rompuy".

"Vad är det som stinker i bankdistrikten? Det är sannolikt grillad Frans-os".

Titelbingo

2011-11-10T07:18:00.003+01:00

I går skulle jag hålla en liten presentation och ombads presentera mig själv. Jag berättade då i korthet om min boendesituation, kontexten ur vilken jag hamnat på det pågående mötet och i korta drag om attributet på kopplingen som i just detta fall drar 1,5-2 liter per distansminut och har en osedvanligt lång planingströskel. Det kollektiva avseendet fästes huvudsakligen på mina yrkesmässiga härjningar och det är ju ofta på det viset.

Och då menar jag inte just i mitt fall utan ytterst generellt. Om vi tar del av andras åsikter eller iakttagelser via till exempel vårt högt aktade och älskade ludermedia (jo, du läste rätt; jag använde mig av ett kraftuttryck) så får vi ofta två (möjligtvis tre) attribut på de personer som tillfrågas i stora frågor av typen ”vad tycker du om det höjda bensinpriset”, ”går du på någon diet” eller ”vad brukar du dricka till midsommar”. Några (fingerade) exempel:

”Det är kostsamt att fylla sina tankar”, Herbert Oktan 95, Gulfköping.
”Jag äter helst bananer”, Trasan Apansson 46, underhållare, Djungeldalen.
”Inget går upp mot en kall sup”, Bubblan Stridström 33, simlärare, Sjöbo.

De två (tre) attributen är alltså:

Personens namn (detta är kanske en självklarhet, men skulle också i vissa fall kunna utgöra grund för så kallat ”namnkunnighet” – alltså att man vet vad man heter).
Personens ålder.
Personens yrke.

Man kan fråga sig lite vad ålder och yrke har med saken att göra, men i bästa ludermediaformafolketambition (hoppsan igen) så är det ju ganska ändamålsenligt. Om dessa attribut är 18/arbetssökande, 26/sjukvårdsbiträde, 33/artist visavi 55/handläggare, 45/jurist eller 37/affärsutvecklare så hjälper dessa två huvudinriktningar oss att bedöma de bedömningar vi tar del av via attributen istället för via innehållet i desamma.

Vi ”vet” ju att erfarna människor som klättrat långt på samhällsstegen ”vet bättre”, inte sant? Att deras eller rentav våra åsikter äger något slags högre insiktsnivå. Men. Ja, som regelbundna läsare nog har begripit så har jag fått för mig att denna så kallade insiktsnivå lika gärna kan ersättas med epitetet indoktrinationsnivå. Särskilt när det gäller yrkes/sysselsättningsattributet.

”Jo, Nils Erik Jansson heter jag. Jag gillar dåliga ordvitsar, kärlek, sex och att skriva. Jag tror att vi styr världen med våra tankar och att pengar inte finns. Jag bor med min fru, hennes son och våra djur på en liten gård där solen ofta skiner och gillar att pyssla med saker. Pyssel som att renovera nämnda gård, jobba med IT-prylar och att pyssla med tankar och ord.”

Varför inte – egentligen? Tror jag ska börja med det från och med nu.

Rakningsprocedursekvensialitet #2

2011-11-09T11:37:00.002+01:00

Och i den så kallade fredsunionen står fordom romare inför rakhyvelns oöma hudvårdsbehandling.

Nästa!

I övrigt detsamma som tidigare inlägg.

Rakningsprocedursekvensialitet

2011-11-08T22:02:00.004+01:00

Inte helt oväntat ira'n av orakade araber.

Avsiktsförklaring. Förklaring behövs knappast. Att detta påstående skulle vara sant äger nog precis samma sannolikhet som att påståendet om dess påstådda sanning äger något annat än sannolikhet. Gissningsvis.

Jag tror inte någon tänkande människa går på det, faktiskt. Frågan är bara hur många som vågar tillkännage sitt tänkande. Men det ger sig.

Ordvrideri

2011-11-08T21:02:00.003+01:00

Om vi provar att skifta polaritet på några vanliga så kallade kraftuttryck:

Helvete – jag har vetskap om helheten!

Fan - supporter, stöttare, anhängare!

Skit – näring!

Idiot - I do it!

Omöjlig - o så möjlig!

Och så vidare...

Påbankning

2011-11-04T12:44:00.003+01:00

Tjenare, grabbar! Och Annica. Allt bra? Härligt att höra, härligt att höra. Jo, jag sammankallade det här mötet på lite kort varsel – ber om ursäkt för det. Men – ja, ni har säkert redan gissat. Vi sparkar igång nu. Själv tycker jag faktiskt att det ska bli ganska kul. Jag vet att det kommer att kunna bli lite turbulent kanske även för oss men i det stora hela ska vi bara springa första sträckan, sedan tar andra över. Vi ska bara se till att få dem ut ur sina pantade lägenheter och kåkar och börja ”make some noise” så att säga. Så belys klyftan. Gör den absurd. Och dra åt tumskruvarna. Ungefär en bank i veckan blir det – samma som i alla andra länder. Ni får en blänkare någon dag i förväg. Det blir precis lagom för att skapa tankerörelse och frustration men inte tillräckligt för att åstadkomma några större kapitalrörelser. Tack för att ni kom – vi ses på onsdag igen!

Det är bara en provokation – alltihopa. Från folkomröstning av/på i Grekland till sparka-2000-pers-och-köp-takvåning-till-chefen-Nordea. Vi ska rasande flyta ur våra små hålor och kasta oss på det påhittade kapitalets hamstrar och genom vårt vårdslösa beteende motivera de restriktioner som ska läggas på oss själva för att vi ska hålla oss i skinnet och inte fortsätta att besinningslöst kasta oss över de som vi ser som syndabockar i vår relativa yrvakenhet.

Gå inte på det. Har du lån? Titta på lånehandlingarna. Där står att du lånat SEK, alltså svenska kronor, utgivna av den Svenska staten. Att det är dessa SEK du betalar ränta på och amorterar. Nu är det ju inte så eftersom vad du ”lånat” egentingen är bankens egen hittepåvaluta. De är bekymrade för att du ska inse just detta.

Bankväsendet och hittepåskuldpyramidspelet försvinner av sig själv om vi inte investerar vår energi i det. Just nu är tanken att vi ska bli så besinningslöst ilskna på alla missförhållanden så att vi av bara farten erkänner hittepåskulden såsom varandes av reellt värde. Gå inte på det, gött folk. Ta’t lugnt och tänk en glad tanke istället. Fungerar alltid!

Region Sandviken

2011-11-04T12:01:00.002+01:00

Dags att sätta ner foten. Dags att träda ur skuggan bak detav massaproduktion stinkande Gävle och blicka framåt för Sandviken som naturligtödesbestämda fokalpunkten för området från Gävlebukten till Falun, Från Ockelbotill Tierp. Region Sandviken.

Svenska Kommuner har under lång tid underlåtit attupprätthålla sin geografiska suveränitet. Det finns i dag mycket få kommunersom utmanar de givna kommungränserna och faktiskt bedriver en territoriellt expansivpolitik. Skada, egentligen.

Sandviken har allt vår omvärld behöver. Vi har ett riktkulturliv, framgångsrikt näringsliv, en vacker dialekt och häpnadsväckandearkitektur. Det är vår skyldighet gentemot vårt närområde att sprida möjlighetenför andra att även de leva den Sandvikska drömmen.

Vi måste stå upp för vårt kulturella särdrag och formuleraom kommunens vision från att ”vi gör varandra bättre” till ”vi gör andra bättre”.Svårare än så är det inte. Expansionen inleds i öst-västlig riktning genom attvi annekterar Forsbacka.

Forsbacka tillhör Sandviken och har inget i Gävle kommun attgöra. Forsbacka är en given utpost på Storsjöns östra strand – en vacker platssom under den nuvarande regimen tvingats ner på knä och förlorat all sinpotentiella glans. Som utpost i region Sandviken kommer Forsbacka åter attblomstra.

Med Forsbacka införlivat i regionen kan utvecklingen avStorsjön inledas. Hela Storsjöns strand ska vara bebyggd 2021 och var och en avde större öarna ska få ett tydligt syfte. Från den andra storsjön (den i Östersund)lånar vi konceptet med ett zoo på en av öarna. Färsenön blir genom välinvesterat regionstöd från EU Region Sandvikens svar på Milano och Düsseldorf iprojektet ”Sandviken Fashion Island”.

Då hela stranden populerats övergår vi i huvudsak tillbåttrafik i kommunen om sommaren. Om vintern blir huvudsakligt kommunikationsmedelistället snöskoter alternativt längdskidor. Kommunen kommer härvid att spara enormasummor vid rivningen av det intraurbana vägnät som nu slukar en stor del avdess budget.

För att minimera olägenheterna vid isläggning och islossninginstalleras en värme/kyl-slinga på sjöns botten varvid eninfrysnings/upptiningstid om maximalt en vecka per säsong kan säkerställas.Samtliga medborgare Region Sandviken är under dessa två veckor lediga från sinaarbeten och bör ta tillfället i akt att baka nya samhällsmedborgare.

Regionen ska tillämpa en restriktiv immigrationspolitik –huvudsakligen för att slå vakt om de den kulturella höjd varpå regionensursprung vilar. För fullvärdigt medborgarskap krävs såväl genomgången studiecirkeli historia samt avklarat språktest där nolltolerans tillämpas för bristandekunskap kring ord som ”kluva”, ”glöp”, ”hövvet” och andra viktiga uttryck.

Våra väpnade styrkor kommer att genomföra offensiver österutoch lägga under sig en landmassa ut mot östersjön där Storsjö Kanal med slussaroch kanaler kan färdigställas. Regionen kommer därefter att viamarknadskrafternas försorg för en spottstyver förvärva Gävle Hamn ur den förtillfället ägande partens sannolikt konkursmässiga händer och på så sätt inofficielltta kontroll över kuststaden.

Detta kommer att föranleda folkliga protester i Gävle då mananser att Region Sandviken gått för långt. Oroligheter av sådan magnitud attman från Sveriges riksdags sida väljer att upprätta en flygförbudszon vilkenRegion Sandvikens luftförsvar (med bas på Rörberg) kommer att patrullera. Vikommer att bomba den elakartade regimen i Gävle då de försöker fly och dåolyckligtvis skära av orten från omvärlden genom att rasera broar och vägar såatt enbart den av oss ägda vattenvägen återstår för gods och innevånare atttransportera sig.

Detta kommer att utlösa en immigrantflod landvägen mot Forsbacka.Den officiella hållningen är att ingen kommer in, men vi kommer att låta någottusental att passera över gränsen och för att inofficiellt och rättslöst kunnautföra arbete på våra industrier och gårdar för att på så sätt öka vår konkurrenskraftytterligare. Vi kommer sedan att använda dessa illegala immigranter som politiskt slagträ i varje tänbart sammahang. De kommer att tillskrivas eventuella brister i samhällssystemet samtidigt som de också genom det faktum att de söker sig hit positivt värdeladdar vår kulturella särart.

Med vattenvägen mot östersjön klar återstår den västligaexpansionen mot Hofors med syfte att kulturellt och socialt ge denna ord den uppryckning den såväl behöver. Med erfarenheter från den Tyska integrationen i bagaget rekvirerarvi ett integrationsteam från EU att hjälpa oss med denna transformation. Härsker också en stor näringslivsmässig förändring. Ovako och Sandvik smälts sammantill monoliten Sovaviko [Såvavikå].

Vid denna punkt – ungefär 2033, beslutar Region Sandvikenatt införa en egen valuta. Valutan ska vara knuten till ett verkligt värde – såkallat stålmyntfot. En Salent motsvarar 100 SandCent och växelkursen inledningsviscirka ett till ett gentemot den Svenska Kronan. Beslutet att införa en egenvaluta tas emellertid inte väl emot av regionens omvärld.

Från att ha varit ett föredömme vänder det nu snabbt. Med makten att skapa sina egna pengar i den omfattningregionen befinner nödvändig terrorstämplas regionen raskt världen över. Regionensledning börjar kallas regim och dess styre diktatoriskt. Facebookgrupper medsyfte att destabilisera regionen bildas och inom kort faller storsjöns stolthetoch dess tillgångar slaktas och säljs ut till högstbjudande i utbyte mot fiktivvaluta av godtyckligt internationellt snitt.

[Detta är naturligtvis ett skämt, föranlett av en diskussion i bil på väg från Borlänge häromdagen. Går givetvis att ytterligare brodera ut vid behov.]

Skalor

2011-11-04T11:21:00.003+01:00

Sverige är en stat. Inför statens innevånare är staten ettförkroppsligande av allt som tillhör folket i egenskap av innevånare. Staten äralltså inför folket just folkets. Inför överstatligheten är staten en påse mednaturtillgångar, stadskassa och innevånare. En handelsvara på den geopolitiskakohandelns altare.

Dåliga nyheter: Sverige som det presenterats för innevånarenfinns inte. Sverige är något helt, helt annat.

Goda nyheter: Grycksbo, Skyttorp, Hede, Hörby, Faxan, Hållan,Skärplinge, Rätan och andra platser av liknande magnitud finns. Och med rättinställning blir de exakt vad de utger sig för att vara.

Kategoriskt

2011-11-03T08:13:00.000+01:00

Man ska aldrig dra alla över en kam, sägs det. Men tre – det borde väl kunna gå ganska bra, eller hur?

1. De livrädda. Här finner vi de som är rädda för själva livet och det oförstörda livets innebörd. Dessa har en stark och nästan fobisk aversion gentemot närhet och värme. De kan inte hantera humor såvida den inte är drypande iskallt satirisk. Givetvis har även dessa människor sex men det handlar då om olika former av självuppfyllande, energireglering och allt annat än kärlekstoner. Vi finner denna art högt i samhällspyramiden. Den kalla sorten. Den som aldrig älskats och som gör precis allt för att ingen i världen heller ska kunna uppleva äkta kärlek eller lycka. Av subversiv rättvisa, så att säga.

2. Så har vi de skrämda. De som skrämts in i sin offerkofta och sitter där och huttrar. Som i allt som sker finner en anledning till att utveckla sitt martyrskap. Ur offerrollen växer ett slags värme. Ur den uppmärksamhet man lyckas dra till sig kommer ju ett slags kärlek, ändå. Allt man vill är att bli sedd, igenkänd, tagen upp i någons knä och ompysslad. Det finns enormt många som befinner sig här. Som lever i lydig skräck för det mesta och som i sig själva är så jagade att de inte riskerar att behöva ta itu med sina destruktiva beteenden utan istället sprider sin ångest över omgivningen. Vilket ju är en sorts hjälp till självhjälp.

3. Avslutningsvis har vi de uppvaknade. En bunt självgoda själar som tror de knäckt livets gåta. De lever i nuet. De bekymrar sig inte i onödan och köper inte skräckpropagandan om brist på pengar, sjukdomar eller den allmänna komplexhysterin. Här finner vi folk som lite flummigt uttalar sig om kärlek och nirvana. Som inte tyckts förstå allvaret i världens prekära situation och som efter en tid lägger ner det slaviska värnandet om miljö för meditation och andlig omtanke om planeten och dess innevånare. I denna grupp finner vi de som kapar kontakten med sin omgivning. Som går in i sig själva och försvinner. För att skydda sig själva, säger de. I en slags total enighet ändå.

Jag måste sluta förenkla och kategorisera – absolut. Men samtidigt, även om gråzonerna är milsvida och var och en fritt kan röra sig mellan de här framlagda tre stereotyperna så har vi inte att göra med en total, homogen mänsklighet. Och frågan jag ställde mig var huruvida vi en gång kommer att få det – om det är själva målet. Inte nu, skulle jag tro. Vi har själva valt utmaningarna och stoppat oss där vi som mest behöver övas. Givet den inbromsningssträcka jag ser framför mig blir det sannolikt en uppdelning i alla fall.

Skrammel

2011-11-02T10:31:00.002+01:00

Den västerländska människan. Född in i en kultur som kanske är lite speciell när allt kommer omkring. Urpressad likt en tvättsvamp från dagisåren till konvergens med hög sugförmåga att sedan törstigt dra åt sig det av samhället ålagda värderingarna att göra nytta, leva miljövänligt, göra rätt för sig, vara framgångsrik och äga de rätta ägodelarna.

Men vadfan - alla äger ju rätten till sin existens ändå. Daniel Nyström, flitig ledarskribent på GD och en av de människor jag mest gediget föraktar för hans totalt indoktrinerade skriverier lämnade en intressant upplysning häromdagen. En upplysning jag inte kände till. Under 70-talet talades det om att jorden, om den brukades lite mer rättvist, skulle kunna föda ungefär 17 miljarder innevånare.

I dagsläget kämpar vår kära elit allt vad tygen håller för att decimera jordens befolkning. "Du ska veta din plats". "Du är egentligen värdelös". "Du ska göra rätt för dig". "Du är född med skuld". "Arvssynden". Hela tiden samma gamla jämmerlåt. Slå dem i huvudet så snart de föds men ta inte livet av dem, ta bara livet ifrån dem. Årtusende efter årtusende.

"Vårt dagliga bröd giv oss idag". Det finns de som tror att just brödet varit av vikt för vår indoktrinerbarhet. Har inte läst den själv men för den som är nyfiken kan ändå "Skymningssång över Kalahari" vara intressant skulle jag tro. "Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåta dem oss skyldiga äro". Där har vi lösningen på greklandskrisen, den vi nu piskas att ta ställning i fastän vi egentligen inget vet. Det är vår västerländska förledda skyldighet att tycka som vi blir tillsagda, nämligen.

Som avslutning på detta för dagen osammanhängande utlopp blir frågan: Om vi tänker oss att Irland/Nordirland var förlagan för Israel/Palestina - vad provades egentligen fram under andra världskriget. Många vet, givetvis. Det lyser klart som dagen. Men ingen kan säga något för luften räcker helt enkelt inte. Vilket säkerligen har sin betydelse, även det.

Skuldfråga

2011-11-01T17:24:00.002+01:00

Det finns ingen anledning att blint förakta Greker för att de inte helt ut inordnat sig i slavledet under pengaproduktionen. En pengaproduktion som ju går till så att alla pengar skapas genom att skulder skapas. Jag tror nog snarare att man får ta och ta av sig hatten. Särskilt eftersom att man som enda land i EU faktiskt folkomröstar kring något som är av betydelse för just folket. Demokratins vagga, var det visst...

Skuld hit eller skuld dit. Från SvD.se idag.

Den stora frågan

2011-11-01T11:46:00.004+01:00

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?

Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.

Sjuk, sjukare, sjukast

2011-11-01T11:06:00.006+01:00

Vi är väldigt sjuka, det råder inget tvivel om den saken. Vad det heller inte råder något tvivel kring är att det finns ett mycket litet antal företag som tjänar väldigt, väldigt stora pengar på att vi är sjuka i den omfattning som vi är. Företag vars uppkomst står att finna i samma industrikomplex som till exempel tog fram cyklongasen.

Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.

En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.

Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.

Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.

Pusselbit.

Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.

Genialiskt

I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:

På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.

Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.

Information

2011-10-31T19:27:00.000+01:00

Kommentatorn Stefan har påpekat att allt är energi och information, men att dessa bägge saker är separata. Nu har jag smakat på det lite. Och kanske är det så att information är vad som förhindrar flöde av energi i många fall.

Information. In-formation. Motsats till formation. Är in-formationen alltså något som inte är energi och inte strukturellt finns representerat men ändå beskrivet? Kanske är in-formationens syfte är att förebygga formation av något, då mest sannolikt energi. Om jag informerar någon så gör jag det alltså för att förebygga att den informerade formar energi till något. Jag informerar för att blockera och förhindra sådant som ren, ostörd energi skulle ha formats till alldeles av sig själv.

Någonstans känns allt det där ju väldigt, väldigt bekant.

En klar dag

2011-10-31T19:12:00.001+01:00

Vissa dagar klarnar vissa saker. Det måste kanske få krusa sig lite på yta för att det spegelblanka ska få chansen att återge det som ska återges. I den tysta tiden mellan ljudet och dess eko bor den möjlighet till förskjutning som gör allting möjligt. I dag fick jag äntligen sätta ord på något jag vetat länge. Det är något magiskt i att få finna just sådana ord. Och att få leva i det tillstånd där ställningstagandet inte är ett istället utan något radiellt förutsättningslöst. En klar dag att se orden. Forma dem. Låta dem sväva till dem de berör och njuta dess innebörd.

Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.